Petra var som uppslukad av jorden. Om natten låg Niklas naken på rygg i sängen och tänkte på henne. Han litade fullkomligt på henne. Ibland tänkte han på hur de kysstes. Han föreställde sig hur hon födde. Hur hjälplös och tillgiven hon var då. Och skrämd. Han som en riddare, som lugnar henne, som hon tillfaller, som hon överlämnar sig till. Så tänkte han på Petra Bermundtzky. Men den tredje dagen började han oroa sig på riktigt. Kanske borde han gå till henne. Men han gick inte. Han stannade i lägenheten och stack bara till affären ibland. När han kom tillbaka så en gång, lastad med en plastkasse full av mat och dryck, stod Petras mamma utanför dörren. Hon ryckte till. Han hade aldrig träffat henne förut, menhan visste att det var hon. Han svalde klumpen i halsen när hon presenterade sig för honom och bjöd in henne. Han gjorde i ordning en tillbringare lemonad. De satte sig. En stunds tystnad passerade mellan dem då de öppet observerade varandra. Hon var inte alls lik Petra. Hon var mindre och hade annorlunda drag i ansiktet. Kanske ögonen, ja, Petra hade ögon och blick efter mamma.
– Det måste vara väldigt varmt här. Hur kan du skriva i en sådan hetta?
– Jag håller fortfarande på att vänja mig, men på något sätt passar det mig. Som om jag vore i skärselden. Jag svettas hela tiden, he he he.
Hon log. Niklas väntade.
– Jag vet inte hur jag ska börja. Petra vet inte att jag är här.
– Var är hon? Hon har inte hört av sig på flera dagar nu. Är något fel?
– Niklas, Petra är på sjukhuset.
Han slöt ögonen och andades in djupt. Han frågade henne ifall det skulle störa henne om han tände en cigarett. Hon svarade att hon också skulle tända en.
–Vad har hänt?
– Du vet väl att hon var ett tag på mentalsjukhuset i Vojnik i fjol.
– Det visste jag inte, hon har aldrig talat med mig om det.
– Tro inte att hon har dolt något för dig. Hon och jag har också undvikit att tala om det. När hon kom tillbaka tyckte jag att det verkade som om det inte kunde hända henne igen. Jag hade en känsla av att hon funnit sig själv igen. I synnerhet när hon lärde känna dig.
– Vi har känt varandra länge, ända sedan gymnasiet.
– Jag menar när hon förälskade sig i dig. Det sa hon till mig.
– Verkligen? Själv har jag inte haft den känslan.
– Jo, hon sa till mig att hon aldrig tyckt om någon så mycket, inte ens Andrej.
– Jaså?
– Hon sa också att du är den ende hon kan tänka sig att hon skulle kunna leva tillsammans med.
– Du vet väl antagligen att hon är gravid sedan ett par månader.
– Jag fick reda på det redan innan hon berättade för dig.
Hon tystande ett ögonblick.
– Men du får inte bli sårad för det. Jag är ändå hennes mamma och troligen den enda människan på jorden som hon anförtror allt.
– Lyckans ost. Jag har egentligen ingen.
– Jag vet, hon har berättat det för mig. Därför står du henne ännu närmare.
– Varför var hon i Vojnik?
– På grund av spriten. Men det var bara ett uttryck för något som jag inte har lyckats komma till botten med. Hon var en sån sjyst tjej. Allt som gällde henne var självklart. Så principfast gick hon genom skola och studier. Kanske alldeles för enkelt, så att jag ibland frågade mig själv när något skulle komma att hända. Plötsligt började hon sluta sig inom sig själv och dricka. När det gått så långt att hon var full redan på förmiddagen vidtog jag åtgärder. Hon hade inget emot det. Och efter tre veckor var hon okej. Och sedan hon lärde känna dig var hon samma gamla Petra igen. Vi pratade om barnet och planerade hur ni två skulle flytta till vårt hus, det finns tillräckligt med plats för alla fyra.
– Hon och jag har aldrig pratat om det.
– Hon sade till mig att hon höll på att förbereda en överraskning för dig. Att du först därefter skulle kunna lära känna henne på riktigt. Hon ville inte tynga dig med det för hon visste att du behöver din ro för att skriva.
– Men för mig verkar det inte så självklart. Något av det borde jag väl veta, tycker du inte?
– Döm henne inte.
– Det gör jag inte heller. Jag tycker bara inte att det är riktigt rätt.
– Hon tycker om dig.
– Tycker du att det kan uppväga allt?
– Tycker inte du det?
– Vad vet jag. Jag har aldrig varit i en sån här situation förut. För det mesta har jag levt ensam. Petra är mitt första allvarliga förhållande. Jag vet inte hur det är att leva två tillsammans. Tre egentligen.
– Jag tänker inte ge dig råd eller försöka övertyga dig. Det var inte därför jag kom.
– Har Petra skickat dig?
– Nej. Jag har ju sagt till dig att hon är på sjukhuset sedan igår kväll.
– Ja. Men du har inte berättat vad som har hänt. Jag har väl ändå rätt att få veta vad som har hänt?
– Naturligtvis. Det är därför jag är här.
På nytt tände de en cigarett och rökte i tystnad.
– Jag ber dig en gång till, Niklas, döma inte Petra.
Hon drog in röken djupt och släckte cigaretten i askfatet. Hennes hand
skakade när hon gjorde det.
– Petra har fått missfall, hon ligger i koma. Barnet är dött.
Niklas lutade sig djupt tillbaka i stolen och väntade på att få reda på mer. – Det hände i går, hemma, i hennes rum. Jag kom för att hämta henne för att vi skulle äta middag tillsammans. Hon låg på magen på golvet, hon andades knappt hörbart. Runt om henne var det nerspytt, blött och blodigt. Jag ringde genast efter ambulansen. På golvet hittade jag en omkullvält flaska merlot och en tom ask sömntabletter. Jag vet inte vad det var med henne. Hon måste ha varit i en hemskt svår situation. Och jag, hennes mamma, hade inte anat det. Jag kommer aldrig att förlåta mig själv. Och bara några meter bort, i samma hus.
Det kom tårar i hennes ögon. Niklas kände sig förlägen. Vad borde han göra nu? Borde han ägna sig åt Petras mamma eller åt nyheten som skar in i honom som ett frätande skärsår av en kniv. Som han inte ens fattat riktigt ordentligt än. För några ögonblick blev han sittande tyst och orörlig. Han anade den salta vätskan som samlades innanför hans ögon. Han svalde den.
– Hur är det med Petra? Kommer allt att bli bra med henne?
– Läkaren säger att hon bara behöver tid. För närvarande är hon fortfarande i koma men att det är en följd av psykisk stress. När hon vaknar kommer hon att behöva en massa tid och lugn. Men att han inte vet hur hon kommer att vara när hon öppnar ögonen. Hennes kropp har klarat av missfallet bra, men han vet inte hur det kommer att bli med henne när hon börjar bli medveten om alltsammans. Han säger att vi kan vänta oss långvarig läkprocess. Allt är fortfarande möjligt, säger han. hon kommer att behöva isolering och en massa lugn.
– Kan jag få se henne?
– Det kanske skulle vara bättre för henne att du lämnar henne i fred ett tag. Att hon reder ut med sig själv det som tynger henne och som drev henne till detta.
– Men om jag inte ger mig.
– Jag kan inte hindra dig från det, jag kan bara varna dig. Det handlar inte om dig nu, det handlar om Petra. Vi måste se till att hennes tillstånd inte försämras. Du avgör själv.
– Det gör detsamma, jag måste se henne. Om så i smyg.
– Jag förstår dig. Jag skulle inte heller ge mig i din situation.
Sedan satt de orörliga i tystnad på var sin stol, rökte och såg på med jämna mellanrum. Niklas kände åter sältan innanför ögonen som ville ut, och nu lät den börja rinna sakta över kinderna och blandas med svettdropparna som samlats i ansiktet. Med en knut i halsen frågade han om de skulle kunna gå nu, och sade att han inte kunde vänta längre, att han måste få se Petra.
Gatan var lite mindre het än vindsvåningen, Niklas upplevde den åtminstone som uppfriskande och att den gjorde det möjligt att få mer luft än den överhettade vindsvåningen. Han gick som bedövad. Han hade en känsla av att han och Petras mamma var som två astronauter, styrda långt bortifrån, liksom med fjärrstyrning.
På sjukhuset var det lugnt, tyst och svalt. På intensiven väntade han medan Petras mamma talade med den jourhavande läkaren. Han såg hur hon försökte övertyga honom och hur de med jämna mellanrum såg åt hans håll, men läkaren skakade bestämt på huvudet.
Niklas gick fram till dem och förklarade för honom varför han var där.
– Jag vill inget annat, jag skulle bara gärna vilja se henne.
– Det går inte, unge man. Det är bättre för henne att hon inte ser dig.
– Men hon är ju i koma.
– Hon kan vakna vilket ögonblick som helst. Och ifall hon skulle få syn på dig skulle det vara en hemsk chock för henne.
– Men åtminstone genom glasrutan. Snälla.
– Jag vet inte. Det är emot reglerna. Bara de närmaste får gå in i rummet.
– Jag ber er också, jag tar det på mitt ansvar. Jag är hennes mamma.
Läkaren tvekade ytterligare några ögonblick.
– Okej, låt gå. Men bara i några minuter.
Han öppnade dörren och släppte in Niklas i rummet. Tyst, på tåspetsarna, gick han mot sängen. Så att jag inte väcker henne, tänkte han. Han närmade sig sänggaveln där sjukhussängar har ett kort med patientuppgifter upphängd. Han hade en känsla av att han såg på Petra Bermudtzky från ovan och liksom på långt håll, hur hon låg med slutna ögon. Hon andades svagt och rörde liksom ögonen hit och dit under ögonlocken. De var ensamma. Jourläkaren och Petras mamma hade stannat utanför dörren. I ansiktet tyckte han att hon verkade lugn, men alldeles blek och hon såg trött ut, som efter en enorm ansträngning, kraftigare än hon skulle vara förmögen att klara av i vardagen. Han tittade och han kände ingenting. Varken sorg eller glädje över att hon levde. Han tog ett steg åt sidan och gick fram till huvudändan. Inte förrän nu fick han syn på handen som inte var täckt av täcket. Petras långa och smäckra fingrar. Armen var naken från armbågen och ner, högre upp klädd i en sjukhusskjorta innanför vilken han såg halsen och en del av nyckelbenet. Han kände fortfarande ingenting. Han sträckte ut högerhanden och smekte henne över håret. Sedan rörde han vid hennes hand och det gick en kall våg över honom, så kall och död hon var. Hon sov djupt. Han kramade den kalla handflatan och kände att han måste gå. Sältan innanför ögonen forsade ut i det fria. Han släppte Petras hand och lutade sig över hennes ansikte. Han slöt ögonen och kysste henne på läpparna. Också de var kalla, döda. Han var van vid att de svarade. Han darrade till. Han öppnade ögonen, vände sig om och lämnade hastigt rummet. I korridoren väntade jourläkaren och Petras mamma på honom.
Allt kommer att bli bra, sade läkaren.
Niklas nickade stumt. Han hade bråttom därifrån, han ville bort redan i detta ögonblick. Han ville vara ensam.
Jag skall meddela dig när det blir någonting nytt.
Niklas mumlade någonting till svar och flydde nästan ut ur rummet, ut från sjukhuset. Utanför slog den dallrande eftermiddagsluften emot honom så att han för ett ögonblick blev yr och han blev tvungen att luta sig mot en vägg för att kunna stå på benen. Sedan sjönk han ner på de skuggiga trappstegen och tände en cigarett. Det kändes som om hon aldrig skulle komma att saknas. Som om tiden stannat för honom.
– Det måste vara väldigt varmt här. Hur kan du skriva i en sådan hetta?
– Jag håller fortfarande på att vänja mig, men på något sätt passar det mig. Som om jag vore i skärselden. Jag svettas hela tiden, he he he.
Hon log. Niklas väntade.
– Jag vet inte hur jag ska börja. Petra vet inte att jag är här.
– Var är hon? Hon har inte hört av sig på flera dagar nu. Är något fel?
– Niklas, Petra är på sjukhuset.
Han slöt ögonen och andades in djupt. Han frågade henne ifall det skulle störa henne om han tände en cigarett. Hon svarade att hon också skulle tända en.
–Vad har hänt?
– Du vet väl att hon var ett tag på mentalsjukhuset i Vojnik i fjol.
– Det visste jag inte, hon har aldrig talat med mig om det.
– Tro inte att hon har dolt något för dig. Hon och jag har också undvikit att tala om det. När hon kom tillbaka tyckte jag att det verkade som om det inte kunde hända henne igen. Jag hade en känsla av att hon funnit sig själv igen. I synnerhet när hon lärde känna dig.
– Vi har känt varandra länge, ända sedan gymnasiet.
– Jag menar när hon förälskade sig i dig. Det sa hon till mig.
– Verkligen? Själv har jag inte haft den känslan.
– Jo, hon sa till mig att hon aldrig tyckt om någon så mycket, inte ens Andrej.
– Jaså?
– Hon sa också att du är den ende hon kan tänka sig att hon skulle kunna leva tillsammans med.
– Du vet väl antagligen att hon är gravid sedan ett par månader.
– Jag fick reda på det redan innan hon berättade för dig.
Hon tystande ett ögonblick.
– Men du får inte bli sårad för det. Jag är ändå hennes mamma och troligen den enda människan på jorden som hon anförtror allt.
– Lyckans ost. Jag har egentligen ingen.
– Jag vet, hon har berättat det för mig. Därför står du henne ännu närmare.
– Varför var hon i Vojnik?
– På grund av spriten. Men det var bara ett uttryck för något som jag inte har lyckats komma till botten med. Hon var en sån sjyst tjej. Allt som gällde henne var självklart. Så principfast gick hon genom skola och studier. Kanske alldeles för enkelt, så att jag ibland frågade mig själv när något skulle komma att hända. Plötsligt började hon sluta sig inom sig själv och dricka. När det gått så långt att hon var full redan på förmiddagen vidtog jag åtgärder. Hon hade inget emot det. Och efter tre veckor var hon okej. Och sedan hon lärde känna dig var hon samma gamla Petra igen. Vi pratade om barnet och planerade hur ni två skulle flytta till vårt hus, det finns tillräckligt med plats för alla fyra.
– Hon och jag har aldrig pratat om det.
– Hon sade till mig att hon höll på att förbereda en överraskning för dig. Att du först därefter skulle kunna lära känna henne på riktigt. Hon ville inte tynga dig med det för hon visste att du behöver din ro för att skriva.
– Men för mig verkar det inte så självklart. Något av det borde jag väl veta, tycker du inte?
– Döm henne inte.
– Det gör jag inte heller. Jag tycker bara inte att det är riktigt rätt.
– Hon tycker om dig.
– Tycker du att det kan uppväga allt?
– Tycker inte du det?
– Vad vet jag. Jag har aldrig varit i en sån här situation förut. För det mesta har jag levt ensam. Petra är mitt första allvarliga förhållande. Jag vet inte hur det är att leva två tillsammans. Tre egentligen.
– Jag tänker inte ge dig råd eller försöka övertyga dig. Det var inte därför jag kom.
– Har Petra skickat dig?
– Nej. Jag har ju sagt till dig att hon är på sjukhuset sedan igår kväll.
– Ja. Men du har inte berättat vad som har hänt. Jag har väl ändå rätt att få veta vad som har hänt?
– Naturligtvis. Det är därför jag är här.
På nytt tände de en cigarett och rökte i tystnad.
– Jag ber dig en gång till, Niklas, döma inte Petra.
Hon drog in röken djupt och släckte cigaretten i askfatet. Hennes hand
skakade när hon gjorde det.
– Petra har fått missfall, hon ligger i koma. Barnet är dött.
Niklas lutade sig djupt tillbaka i stolen och väntade på att få reda på mer. – Det hände i går, hemma, i hennes rum. Jag kom för att hämta henne för att vi skulle äta middag tillsammans. Hon låg på magen på golvet, hon andades knappt hörbart. Runt om henne var det nerspytt, blött och blodigt. Jag ringde genast efter ambulansen. På golvet hittade jag en omkullvält flaska merlot och en tom ask sömntabletter. Jag vet inte vad det var med henne. Hon måste ha varit i en hemskt svår situation. Och jag, hennes mamma, hade inte anat det. Jag kommer aldrig att förlåta mig själv. Och bara några meter bort, i samma hus.
Det kom tårar i hennes ögon. Niklas kände sig förlägen. Vad borde han göra nu? Borde han ägna sig åt Petras mamma eller åt nyheten som skar in i honom som ett frätande skärsår av en kniv. Som han inte ens fattat riktigt ordentligt än. För några ögonblick blev han sittande tyst och orörlig. Han anade den salta vätskan som samlades innanför hans ögon. Han svalde den.
– Hur är det med Petra? Kommer allt att bli bra med henne?
– Läkaren säger att hon bara behöver tid. För närvarande är hon fortfarande i koma men att det är en följd av psykisk stress. När hon vaknar kommer hon att behöva en massa tid och lugn. Men att han inte vet hur hon kommer att vara när hon öppnar ögonen. Hennes kropp har klarat av missfallet bra, men han vet inte hur det kommer att bli med henne när hon börjar bli medveten om alltsammans. Han säger att vi kan vänta oss långvarig läkprocess. Allt är fortfarande möjligt, säger han. hon kommer att behöva isolering och en massa lugn.
– Kan jag få se henne?
– Det kanske skulle vara bättre för henne att du lämnar henne i fred ett tag. Att hon reder ut med sig själv det som tynger henne och som drev henne till detta.
– Men om jag inte ger mig.
– Jag kan inte hindra dig från det, jag kan bara varna dig. Det handlar inte om dig nu, det handlar om Petra. Vi måste se till att hennes tillstånd inte försämras. Du avgör själv.
– Det gör detsamma, jag måste se henne. Om så i smyg.
– Jag förstår dig. Jag skulle inte heller ge mig i din situation.
Sedan satt de orörliga i tystnad på var sin stol, rökte och såg på med jämna mellanrum. Niklas kände åter sältan innanför ögonen som ville ut, och nu lät den börja rinna sakta över kinderna och blandas med svettdropparna som samlats i ansiktet. Med en knut i halsen frågade han om de skulle kunna gå nu, och sade att han inte kunde vänta längre, att han måste få se Petra.
Gatan var lite mindre het än vindsvåningen, Niklas upplevde den åtminstone som uppfriskande och att den gjorde det möjligt att få mer luft än den överhettade vindsvåningen. Han gick som bedövad. Han hade en känsla av att han och Petras mamma var som två astronauter, styrda långt bortifrån, liksom med fjärrstyrning.
På sjukhuset var det lugnt, tyst och svalt. På intensiven väntade han medan Petras mamma talade med den jourhavande läkaren. Han såg hur hon försökte övertyga honom och hur de med jämna mellanrum såg åt hans håll, men läkaren skakade bestämt på huvudet.
Niklas gick fram till dem och förklarade för honom varför han var där.
– Jag vill inget annat, jag skulle bara gärna vilja se henne.
– Det går inte, unge man. Det är bättre för henne att hon inte ser dig.
– Men hon är ju i koma.
– Hon kan vakna vilket ögonblick som helst. Och ifall hon skulle få syn på dig skulle det vara en hemsk chock för henne.
– Men åtminstone genom glasrutan. Snälla.
– Jag vet inte. Det är emot reglerna. Bara de närmaste får gå in i rummet.
– Jag ber er också, jag tar det på mitt ansvar. Jag är hennes mamma.
Läkaren tvekade ytterligare några ögonblick.
– Okej, låt gå. Men bara i några minuter.
Han öppnade dörren och släppte in Niklas i rummet. Tyst, på tåspetsarna, gick han mot sängen. Så att jag inte väcker henne, tänkte han. Han närmade sig sänggaveln där sjukhussängar har ett kort med patientuppgifter upphängd. Han hade en känsla av att han såg på Petra Bermudtzky från ovan och liksom på långt håll, hur hon låg med slutna ögon. Hon andades svagt och rörde liksom ögonen hit och dit under ögonlocken. De var ensamma. Jourläkaren och Petras mamma hade stannat utanför dörren. I ansiktet tyckte han att hon verkade lugn, men alldeles blek och hon såg trött ut, som efter en enorm ansträngning, kraftigare än hon skulle vara förmögen att klara av i vardagen. Han tittade och han kände ingenting. Varken sorg eller glädje över att hon levde. Han tog ett steg åt sidan och gick fram till huvudändan. Inte förrän nu fick han syn på handen som inte var täckt av täcket. Petras långa och smäckra fingrar. Armen var naken från armbågen och ner, högre upp klädd i en sjukhusskjorta innanför vilken han såg halsen och en del av nyckelbenet. Han kände fortfarande ingenting. Han sträckte ut högerhanden och smekte henne över håret. Sedan rörde han vid hennes hand och det gick en kall våg över honom, så kall och död hon var. Hon sov djupt. Han kramade den kalla handflatan och kände att han måste gå. Sältan innanför ögonen forsade ut i det fria. Han släppte Petras hand och lutade sig över hennes ansikte. Han slöt ögonen och kysste henne på läpparna. Också de var kalla, döda. Han var van vid att de svarade. Han darrade till. Han öppnade ögonen, vände sig om och lämnade hastigt rummet. I korridoren väntade jourläkaren och Petras mamma på honom.
Allt kommer att bli bra, sade läkaren.
Niklas nickade stumt. Han hade bråttom därifrån, han ville bort redan i detta ögonblick. Han ville vara ensam.
Jag skall meddela dig när det blir någonting nytt.
Niklas mumlade någonting till svar och flydde nästan ut ur rummet, ut från sjukhuset. Utanför slog den dallrande eftermiddagsluften emot honom så att han för ett ögonblick blev yr och han blev tvungen att luta sig mot en vägg för att kunna stå på benen. Sedan sjönk han ner på de skuggiga trappstegen och tände en cigarett. Det kändes som om hon aldrig skulle komma att saknas. Som om tiden stannat för honom.
(utdrag ur romanen med samma namn)
översatt av flera studenter
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar