Du kom till busstationen en minut efter mig, och tände genast en cigarrett. Du röker inte det dyraste märket. Du är student, liksom jag. Jag tittar på dig, hur du rotar kring i den lilla svarta handväskan, som går bra hop med ditt hår. Du lutar dig mot busskurens plexiglas, och vänder ansiktet åt det håll som bussen skall komma från, sedan vänder du huvudet emot mig. Jag ler mot dig, och du ler tillbaka, helt litet och snabbt, som om du vore rädd att jag skulle tilltala dig. Eller så är du rädd för den äldre damen med den himmelsblå frisyren, som nickat till på bänken. Eller så för den medelålders mannen, som har händerna djupt nedstuckna i fickorna på den nötta skinnjackan, och som allt som oftast drar handen genom sitt tunna ljusa hår. Kanske är du rädd för vad de kunde tänka. Nej, jag berättar hellre vad jag tänker.
Jag skulle kunna tilltala dig och få reda på att du är trevlig, sympatisk och pratglad. Vi skulle snabbt hitta något gemensamt under den minut vi väntar på bussen. När den hade kört in till hållplatsen, skulle vi tillsammans stiga på, och sätta oss tillsammans och samtala ända till min eller din hållplats. Om studierna och om din hyra, som kanske är för hög. Jag skulle be dig om ditt mobilnummer och du skulle ge mig det. Följande dag skulle vi träffas över en kopp kaffe, och prata om allt möjligt. Jag skulle få veta mer om dig. Har du kanske en bror eller syster? Låt oss säga att du har en yngre bror och en äldre syster, som har tagit examen och bor med sin kille i en liten andrahandslägenhet. Också du vill ha något eget, uppleva den friheten. Vi skrattar, och jag rör lätt vid din hand, när du skakar av cigarretten i askkoppen. Vi tar farväl med en lätt, snabb kindkyss. Vi träffas igen efter ett par dar, och då sitter vi närmre och rör mer vid varann. När vi skiljs åt, kysser jag dig och du kysser mig ömt tillbaka. Efter några månader sover vi för första gången tillsammans, och på morgonen finner vi inga ord, för det tycks oss båda en aning pinsamt. Vi ligger bara omfamnade och jag kysser dig på halsen. Det går några månader, och jag har lärt känna din två rumskamrater, och du har lärt känna de tre jag bor med. Följande veckoslut skall du för första gången sova över hemma hos mig. Vi grälar för första gången. Du gillar inte att jag är misstänksam, drömmande och oansvarig. Jag gillar inte att du är för högljudd när du har druckit, och att allt måste vara som du vill. Åren går, och vi är båda vid slutet av studierna. Sex har vi kanske en gång i veckan, för vi är alltför trötta. Och vi känner redan varandra alltför väl. Du tar examen först, för du är flitigast. Jag drar ut på det ett år till. Vi bor ihop i en liten andrahandslägenhet. Jag får anställning före dig och jobbar tolv timmar om dagen, så att vi ska kunna betala hyran. Snart har du också ett jobb, och så ses vi bara om kvällen, när vi äter kvällsmat och talar om vardagliga ting. Efter några år blir du med barn, och vi får en liten flicka. Till bröllopsvittne tar du din syster. När flickan är tre år, flyttar vi till övervåningen i dina föräldrars hus. Jag hittar ett nytt jobb, du blir än en gång gravid och beslutar dig för att stanna hemma och sköta om barnen. Vi får en flicka till. Jag arbetar allt mer och vi samtalar allt mindre. Barnen har lämnat spår på din kropp. Dina bröst hänger och du kan inte bli av med överflödigt fett från magen och rumpan. Du börjar färga håret i en aggressiv färg och har börjat med aerobics. Jag tappar allt hår, och ryggen gör lite ont. Vi flyttar till ett hus nära min arbetsplats. Vår första dotter börjar studera (vid universitetet) och den andra går i högstadiet. Hon är mer problematisk än den första, jag kommer på henne med att röka gräs i vedboden. Du är arg men egentligen är det sak samma för dig. Du har förlorat all energi, du ser på tv hela dagarna. Jag jobbar fortfarande som en häst. Din mamma dör. Jag förlorar min pappa. Jag är arg på dig, för att du inte vill vandra i bergen med mig. På ett jobbseminarium har jag sex med en tio år yngre kollega. Den äldsta dottern gifter sig och tar den yngsta till vittne. Jag överlämnar henne till en mörkhårig, grönögd kille, och jag super mig så full, att du praktiskt taget måste bära mig hem. Den yngsta dottern studerar inte utan blir anställd vid ett textilföretag och hon får ett barn. Du vill inte ta hand om det och säger, att det inte är ditt barnbarn, förrän hon gifter sig med pappan. Dottern säger upp all kontakt med oss.
Jag pensionerar mig. Du ger efter och följer med mig till bergen. På väg ner i dalen får jag en stroke och jag dör. I tio år lever du ensam i huset, därefter sätter döttrarna dig på ett ålderdomshem och de delar på boet. Efter fem år dör du och efter din begravning, på mottagningen, super den yngsta dottern sig så full att man kör henne för att magpumpas.
”Förlåt” säger jag, när jag lätt stöter till dig när vi går på bussen.
”Ingen fara” säger du och ler. Jag ler inte tillbaka. Jag sätter mig ensam, längst bak. Jag tittar på ditt svarta hår som faller över stolsryggen ett par rader framför mig. Jag tänker på att jag verkligen inte vill göra dig illa. Eller så vill jag inte göra mig själv illa. Mellan en hjälte och ett egoistiskt svin är gränsen hårfin. Dom säger att man kan stanna tiden, men för mig misslyckas det gång på gång. Bussen kör iväg. I den finns jag, du och några till - även den lila damen och herren med skinnjackan. Alla färdas vi mot vår egen slutstation, som vid tidens ände är densamma för oss alla. Men jag vet inte, om du skulle vilja tillbringa tiden för resan med mig, du svarthåriga flicka. Jag vågar inte fråga dig om det. Därför gör jag dig orätt. Dig och tiden. Kanske kommer jag att någon gång att våga ta risken, och säga: ”Tiden räcker för en vända till”. Men inte idag.
Du rättar till ditt hår och reser dig. Jag lutar huvudet mot fönstret och tittar ut. Mitt huvud skakar lätt av motorns vibrationer.
Du går av en hållplats före mig.
Översättare: Ulf Lennart Hedman och Simona Macuh.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar