Årets semester tillbringade jag i en liten stad som inte är utmärkt i någon turistbroschyr. Jag ville få vara ensam; således valde jag avsiktligen en avsides plats, långt ifrån trafikerade vägar, föga känd och därmed väldigt lite besökt. Hela semestern var jag den enda gästen på gästgiveriet, där de bara hyr ut rum till tillfälliga resenärer. Första veckan spenderade jag huvudsakligen på rummet. Jag sov tio timmar per dag, och resten av tiden använde jag till läsning och långa promenader i den närmaste omgivningen. När jag läst ut alla böcker som jag tagit med mig, och när jag promenerat igenom varje del av omgivningen på längden och på tvären, visste jag inte vad jag skulle göra med resten av tiden. Jag satt i det tomma gästgiveriet och hade det enormt långtråkigt. Gästgivaren, en vänlig karl med vildvuxna polisonger, ansträngde sig för att roa mig. Han invecklade mig i långa, ointressanta samtal om vädret, i vilka han ständigt hade sista ordet.
En dag, efter en stadig lunch, stannade jag återigen kvar i skänkrummet, och mer av hövlighet än av nyfikenhet frågade jag gästgivaren om det fanns något i staden som skulle kunna intressera en främling.
”Har ni inte sett vår djurpark än?” förvånade sig gästgivaren.
Jag visste inte att det fanns en djurpark i staden. Något sådant hade inte fallit mig in, för jag var övertygad om att inte ens mycket större städer kunde tillåta sig en djurpark, då det är mycket dyrt att underhålla den. Dessutom kunde jag inte föreställa mig att någon på denna gudsförgätna
plats skulle vara intresserad av exotiska djur.
”Ja, det måste ni i alla fall se,” fortsatte gästgivaren, uppenbarligen nöjd att han kunde göra mig en tjänst. ”Ni förstår, vår djurpark är något alldeles särskilt.” Det sade han en aning hemlighetsfullt, men då visste jag inte vad han egentligen menade med det.
Djurparken låg utanför staden, nära kyrkogården. På utsidan liknade det inte alls en plats där vilda djur lever. Det var en stor byggnad med små fönster över vilka järngaller var uppspända. Just de gallren påminde mig ofrivilligt om ett fängelse. Förresten - vad annat är en djurpark än ett fängelse för djur.
En vakt i grå uniform och rund mössa på huvudet öppnade dörren för mig. Jag behövde inte köpa biljett, eftersom ett besök i parken var gratis. Vakten ledde mig uppför en brant trappa till första våningen. Vi kom fram till en dunkel, smal korridor som hade minst tio dörrar på var sida.
”Och var har ni de vilda djuren?” frågade jag.
Utan ett ord visade mig vakten den första dörren. Över en liten stängd lucka, som liknade en sådan glugg som finns i celler, stod det: SVIN.
Jag lyfte på luckan och kikade in i rummet. Jag fick syn på en fetknopp, vanvårdad och igenvuxen i ansiktet med tjockt skägg. Han låg på en träbrits och tuggade på något. Han lade inte alls märke till mig. I nästa rum skulle det av skylten att döma finnas en orm. Men när jag kikade genom luckan såg jag utsträckt på golvet en halvnaken kvinna som rullade ihop sig som en orm. Hon var väldigt vacker. Jag ropade hej till henne, för att dra till mig hennes uppmärksamhet, men hon svarade mig inte. Hon slickade sig bara med tungan om läpparna. Jag vet inte om det bara tycktes mig så, men jag är än idag fast övertygad om att hon väste genom tänderna. I de andra cellerna fanns vidare en papegoja, en galt, en elefant, en apa och en björn, men i verkligheten var det en kvinna och fyra män. Jag frågade vakten vad det betydde, varför de här var människorna inlåsta. Troligen var han dövstum, för istället för att svara började han förklara något med händerna, så som stumma gör.
Jag återvände väldigt snabbt till gästgiveriet. Bakom bardisken fick jag istället för den pratsamma gästgivaren syn på hans förgråtna fru. Jag sporde henne varför hon grät. Hon svarade att hudavdragarna för en knapp timme sedan fört iväg mannen till djurparken, och det närmare bestämt därför att hon kallat honom ett svin. Sådan var regeln. Där skulle han stanna i fjorton dagar eller ännu mera, så länge som nu domaren för förseelse tyckte att det var lämpligt. På detta drastiska sätt försökte kommunens män få bukt med de glåpord som den senaste tiden kraftigt spritt sig bland stadens invånare. Jag nämnde för den olyckliga kvinnan att den åtgärden inte tycktes mig särskilt klok. Och att det dessutom inte drabbade den verkligt skyldiga. I djurparken borde de stänga in den som skymfade, inte den som blev skymfad.
”Det blir allt min tur också,” svarade kvinnan. ”När min gubbe återvänder från djurparken, kommer han att skicka dit mig. Till apburen.”
Redan samma kväll lade jag mina saker i resväskan och reste hem, fastän min semester ännu inte var över. För säkerhets skull, så att jag inte skulle hamna i djurparken.
En dag, efter en stadig lunch, stannade jag återigen kvar i skänkrummet, och mer av hövlighet än av nyfikenhet frågade jag gästgivaren om det fanns något i staden som skulle kunna intressera en främling.
”Har ni inte sett vår djurpark än?” förvånade sig gästgivaren.
Jag visste inte att det fanns en djurpark i staden. Något sådant hade inte fallit mig in, för jag var övertygad om att inte ens mycket större städer kunde tillåta sig en djurpark, då det är mycket dyrt att underhålla den. Dessutom kunde jag inte föreställa mig att någon på denna gudsförgätna
plats skulle vara intresserad av exotiska djur.
”Ja, det måste ni i alla fall se,” fortsatte gästgivaren, uppenbarligen nöjd att han kunde göra mig en tjänst. ”Ni förstår, vår djurpark är något alldeles särskilt.” Det sade han en aning hemlighetsfullt, men då visste jag inte vad han egentligen menade med det.
Djurparken låg utanför staden, nära kyrkogården. På utsidan liknade det inte alls en plats där vilda djur lever. Det var en stor byggnad med små fönster över vilka järngaller var uppspända. Just de gallren påminde mig ofrivilligt om ett fängelse. Förresten - vad annat är en djurpark än ett fängelse för djur.
En vakt i grå uniform och rund mössa på huvudet öppnade dörren för mig. Jag behövde inte köpa biljett, eftersom ett besök i parken var gratis. Vakten ledde mig uppför en brant trappa till första våningen. Vi kom fram till en dunkel, smal korridor som hade minst tio dörrar på var sida.
”Och var har ni de vilda djuren?” frågade jag.
Utan ett ord visade mig vakten den första dörren. Över en liten stängd lucka, som liknade en sådan glugg som finns i celler, stod det: SVIN.
Jag lyfte på luckan och kikade in i rummet. Jag fick syn på en fetknopp, vanvårdad och igenvuxen i ansiktet med tjockt skägg. Han låg på en träbrits och tuggade på något. Han lade inte alls märke till mig. I nästa rum skulle det av skylten att döma finnas en orm. Men när jag kikade genom luckan såg jag utsträckt på golvet en halvnaken kvinna som rullade ihop sig som en orm. Hon var väldigt vacker. Jag ropade hej till henne, för att dra till mig hennes uppmärksamhet, men hon svarade mig inte. Hon slickade sig bara med tungan om läpparna. Jag vet inte om det bara tycktes mig så, men jag är än idag fast övertygad om att hon väste genom tänderna. I de andra cellerna fanns vidare en papegoja, en galt, en elefant, en apa och en björn, men i verkligheten var det en kvinna och fyra män. Jag frågade vakten vad det betydde, varför de här var människorna inlåsta. Troligen var han dövstum, för istället för att svara började han förklara något med händerna, så som stumma gör.
Jag återvände väldigt snabbt till gästgiveriet. Bakom bardisken fick jag istället för den pratsamma gästgivaren syn på hans förgråtna fru. Jag sporde henne varför hon grät. Hon svarade att hudavdragarna för en knapp timme sedan fört iväg mannen till djurparken, och det närmare bestämt därför att hon kallat honom ett svin. Sådan var regeln. Där skulle han stanna i fjorton dagar eller ännu mera, så länge som nu domaren för förseelse tyckte att det var lämpligt. På detta drastiska sätt försökte kommunens män få bukt med de glåpord som den senaste tiden kraftigt spritt sig bland stadens invånare. Jag nämnde för den olyckliga kvinnan att den åtgärden inte tycktes mig särskilt klok. Och att det dessutom inte drabbade den verkligt skyldiga. I djurparken borde de stänga in den som skymfade, inte den som blev skymfad.
”Det blir allt min tur också,” svarade kvinnan. ”När min gubbe återvänder från djurparken, kommer han att skicka dit mig. Till apburen.”
Redan samma kväll lade jag mina saker i resväskan och reste hem, fastän min semester ännu inte var över. För säkerhets skull, så att jag inte skulle hamna i djurparken.
översatt av flera studenter
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar