Andrej Blatnik • Nej

Nej

Ur boken Begärets lag.

På det ögonblick som gick från det att han lyfte handen tills den landade i hennes ansikte hann hon tänka: men det kanske inte blir så illa. Man kanske bara måste tänka på något annat, så går alltihop över av sig självt, fort och lätt.

När hennes huvud kastades åt sidan och det blev alldeles vått i munnen visste hon att hon misstagit sig. Hon öppnade munnen och ville säga något, men det blev bara ett gurglande; först när hon spottat, en gång, två gånger, började orden åter ta form.

Jag vill inte vara med dig. Jag vill inte. Jag tänker sticka.

Nej.

Jo.

Nej, det tänker du inte alls.

Han tog tag i nacken på henne. Hon tänkte – nu är det slut. Nu kommer han att börja trycka och så kommer han inte att kunna sluta. Jag känner honom. Han kommer inte att kunna sluta – inte att kunna kontrollera sina handlingar.

Hon såg hur huden på hans handled vitnade.

Nej, sade hon. Nej, nej, nej.

Hans ögonbryn spändes, greppet blev inte hårdare, han tittade på henne.

Älskar du mig?

Nu? pressade hon fram. Nu?

Nu med. Varför skulle det vara annorlunda nu än annars?

Den gestalt som hon hade framför ögonen började långsamt att avlägsnas. Som om den löstes upp i vatten. Färgerna bleknade, konturerna suddas ut. Nej, just det – varför skulle det vara det? tänkte hon. Allt är ju precis likadant nu som annars. Inte det minsta annorlunda. Och kärleken måste vara densamma.

Kärlek, sade han och lutade sig mot henne, det är kärlek som är det viktiga.

Släpp, sade hon, släpp. Och hon hörde hur hennes ord blev till gröt. Jag klarar inte det här.

Han lutade sig ännu närmare.

Jag hör inte, sade han. Du talar för tyst. Jag hör inte.

Hon ville upprepa det hon sagt, men hon fick inte längre luft.

Kommer du ihåg, sade han, också väldigt tyst, när vi träffades för första gången?

Hon ville nicka, hon ville säga: det är klart att jag kokmmer ihåg. Hur skulle jag kunna glömma det?

Jag kommer ihåg alltsammans, sade han. Jag minns det som om det vore i går. Men det var inte i går.

Nej, tänkte hon, det är ganska länge sedan.

Vi har haft det fint ihop, sade han, väldigt långsamt.

Släpp, tänkte hon, släpp.

Fint ihop, upprepade han. Men nu frågar jag mig vad det är vi har gjort för fel.

Fel? tänkte hon. Har vi gjort något fel? Jag vill inte dö på grund av ett fel som jag inte ens känner till. Vi kanske inte alls har gjort något fel. Kanske är en sådan här situation helt enkelt vanlig efter så många år, bara det att de flesta kan kontrollera sig, övervinna sina instinkter. Hur många gånger har jag inte betraktat dig när du sover, tittat hur du andas och fantiserat om hur lätt jag hade kunnat skära halsen av dig. Hur lätt det hade varit. Men jag har alltid sagt till mig själv: du är galen som tänker så. Men kanske jag inte var galen. Kanske jag borde ha gjort det.

Med den andra handen tog han tag i hennes tröja och drog henne mot sig. Hon hörde hur tyget sprack.

Automatiskt lyfte hon händerna och lade dem över sina bröst. Sedan tyckte hon att rörelsen kändes löjlig. Det spelar snart ingen roll i alla fall, sade hon till sig själv. Men hon kunde inte behärska rörelsen. Hon tog brösten i sina händer en gång till och tänkte: nej. Nej, nej, nej.

Översatt av Morgan Nilsson.