Vladimir Bartol
1938
Innehållet i romanen grundar sig på dramatiska historiska händelser i Persien omkring år 1092. Romanens huvudperson är Hassan ibn Sabbah (Sejduna), en karismatisk religiös ledare, vars namn iranier än i dag uttalar med skräckblandad vördnad. Sejduna är Allahs utsände profet som från sitt välbefästa örnnäste, borgen Alamut, leder det sanna heliga kriget mot det persiska kejsardömet. Mot denna betydligt starkare fiende går han till angrepp med en liten grupp omvända ynglingar – fedaìer, som i utbyte mot sin trohet erbjuds mera än vad vanliga dödliga någonsin fått smaka: med hjälp av den nyckel som de blivit anförtrodda av självaste Allah öppnas porten till den andra sidan, Koranens paradis med undersköna flickor. Den som en gång fått uppleva detta paradis är redo att göra allt för att få komma dit igen. Romanens spännande handling utspelas i en atmosfär av Tusen och en natt; samtidigt ställs den mänskliga tillvarons yttersta frågor allt mera obönhörligt på sin spets.
– * –
Ingenting är verkligt, allt är tillåtet.
Ismailiternas främsta lärosats
Omnia in numero et mensura
– * –
FÖRSTA KAPITLET
Någon gång på våren år tusennittiotvå drog en förhållandevis stor karavan längs den gamla härled som går från Samarkand och Buchara genom norra Chorasan och sedan slingrar sig fram längs foten av bergskedjan Elburz. Då snön hade börjat smälta hade man lämnat Buchara och var nu sedan ett antal veckor på väg. Kameldrivarna svängde piskorna och ropade hest åt djuren som nu var påtagligt utmattade. I en lång rad travade dromedarer, packåsnor och turkestanska tvåpuckliga kameler efter varandra och bar fogligt sin last. På småväxta hästar med tjock päls red den beväpnade eskorten och tittade halvt uttråkade, halvt trånande mot den långa kedja av berg som hade börjat resa sig vid horisonten. De hade fått nog av den långsamma färden och var otåliga att komma fram till målet. De kom allt närmare den snötäckta bergstoppen Damavand, ända tills den skymdes av de lägre berg som vägen ledde utmed. Den friska bergsluften fläktade och piggade upp både människor och boskap under dagen. Men nätterna var iskalla, och mannarna och kameldrivarna trängdes muttrande kring eldarna.
Mellan de båda pucklarna på en av kamelerna hade man spänt fast en liten bärstol som liknade en bur. Då och då fördes gardinen i det lilla fönstret åt sidan av en späd hand och ett skyggt flickansikte tittade ut där inifrån. Ett par stora, rödgråtna ögon betraktade människorna som om de sökte svar hos dem på den svåra fråga som plågat flickan under hela färden: vart de tänker föra henne och vad de har för avsikter med henne. Men ingen ägnade henne någon uppmärksamhet. Bara karavanföraren, en butter man på femtio år i en vid arabisk tunika och med en väldig, vit turban på huvudet kastade en ogin blick då han fick syn på henne i öppningen. Vid sådana tillfällen drog hon snabbt för gardinen igen och kröp ihop inuti buren. Ända sedan de köpt henne av hennes husbonde i Buchara hade hon levt till hälften i rädsla för sitt liv och till hälften i skräckfylld nyfikenhet över vilket öde som hon skulle gå till mötes.
[.....]
ANDRA KAPITLET
Ungefär vid samma tidpunkt som Halima under så märkliga omständigheter kom till de okända trädgårdarna, red en yngling längs den breda härvägen, men i motsatt riktning, från väster. Han red på en liten, nästan svart åsna mot samma plats. Det kan inte ha varit länge sedan han lade ifrån sig sin barndoms amuletter och lindade en mans turban kring sitt huvud. Han hade knappt fått sina första fjun på hakan och hans livfulla, vakna ögon såg nästan barnsliga ut. Han kom från staden Sava som ligger ungefär mitt emellan Hamamet och den gamla huvudstaden Rai. I Sava hade hans farfar Tahir för många år sedan grundat ett ismailitiskt brödraskap. Utåt sett förkunnade de djup vördnad för martyren Ali, men i verkligheten ägnade de sig åt att göra upp planer på att störta de seldjukiska härskarna. I brödraskapet hade de även tagit upp en före detta muezzin från Esfahan. Strax efteråt överraskades dock medlemmarna av myndigheterna under ett hemligt möte och några blev fängslade. Misstanken om angiveri föll på muezzinen. De bevakade honom och blev snart övertygade om att deras misstanke var berättigad. De dömde honom i hemlighet till döden och verkställde också domen. Myndigheterna grep därför brödraskapets ledare Tahir och befallde att han skulle halshuggas på order av den store Nizam al-Mulk. Brödraskapet upplöstes av rädsla och därmed såg det ut som om den ismailitiska rörelsen i Sava dött ut för all framtid.
När Tahirs sonson fyllde tjugo år upplyste hans far honom om allt som hänt. Han befallde honom att sadla en åsna och göra sig redo för avfärd. Han tog med honom upp i hemmets torn och visade honom därifrån berget Demavends topp, som glittrade snötäckt ovanför molnen på ett oändligt avstånd. Han sade:
”Avani, min son och Tahirs sonson! Följ vägen som leder mot berget Demavend. När du kommer till staden Rai skall du fråga efter vägen mot Shah rud, Konungafloden. Följ denna uppströms till dess källor, som är belägna rakt nedanför stora branter. Där kommer du att se en befäst borg vars namn är Alamut, Örnnästet. Där samlar en gammal vän till din farfar och min far Tahir – frid vare med hans själ! — alla som erkänner sig till den ismailitiska läran. Säg honom vem du är och erbjud honom dina tjänster. Då kommer du att få tillfällighet att hämnas din farfars död. Må min välsignelse vara med dig!”
Tahirs sonson spände fast bältet med den böjda sabeln, bugade vördnadsfullt inför sin far och satt därefter upp på åsnan. Utan svårighet red han ända till Rai. I karavanhärbärget frågade han hur man lättast kommer till Konungafloden.
Krögaren sade:
”Vad är det som lockar dig till Shah rud? Om inte ditt ansikte vore så oskyldigt skulle jag misstänka dig för att vilja ansluta dig till hövdingen på berget, han som samlar alla de kätterska hundar kring sig.”
”Jag vet inte vad du menar,” sade Tahirs barnbarn undvikande. ”Jag har kommit från Sava för att en karavan till mötes som min far skickat till Buchara. På återvägen har den blivit lite försenad.”
”När du kommer ut ur staden skall du ha Demavend på din högra sida. Du kommer till en väl upptrampad väg längs vilken karavanerna från öster anländer. Följ den så kommer den att föra dig till floden.”
Tahirs sonson tackade och satt åter upp på åsnan. Efter två dagars färd hörde han vattnet dåna i fjärran. Han vek av från vägen och drev djuret rakt mot floden. Längs floden löpte en stig än över sandfält, än genom täta buskage. Flodens lopp blev allt våldsammare och vattnets dån alltmera öronbedövande.
När han redan färdats på detta sätt en ansenlig del av dagen, till hälften ridande, till hälften gående, omringades han plötsligt av en grupp ryttare. Överfallet kom så oväntat att Tahirs sonson glömde att dra sin sabel. När han kom på det och grep efter handtaget var det inte längre till någon hjälp. Sju vassa lansar var riktade mot honom. ”Att vara rädd är skamligt,” tänkte han. Men vad skulle han göra mot en sådan övermakt?
Ryttarnas befälhavare tilltalade honom:
”Vad snokar en sådan gröngöling efter här omkring? Har du kanske kommit för att fånga forell? Akta dig så att inte kroken fastnar i din egen strupe!”
Tahirs sonson blev alldeles förvirrad. Om ryttarna är sultanens män vore det ute med honom ifall han berättade sanningen. Men om de är ismailiter och han tiger, då kommer de att tro att han är spion. Han släppte handtaget på sabeln och sökte uppgivet en förklaring i soldaternas tysta ansikten.
Befälhavaren blinkade road till sitt följe. Han sade:
”Det verkar faktiskt, unge pers, som om du söker någonting som du inte har tappat bort.”
Samtidigt fattade han plötsligt tag mellan stigbygeln och sadeln. I hans hand vajade med ens en vit fana på en kort pinne, kännetecknet för Alis anhängare.
”Men om det är en fälla?” tänkte Avani. ”Det spelar ingen roll! Jag tar risken!” utropade han för sig själv. Han hoppade ner från åsnan och sträckte handen efter fanan som ryttarnas befälhavare räckte emot honom. Respektfullt tryckte han den mot sin panna.
”Det är riktigt!” utropade befälhavaren. ”Du söker borgen Alamut. Då skall du följa med oss!”
Han drev på hästen längs stigen som gick längs Shah rud. Tahirs sonson satt åter upp på sin åsna och följde honom på den. Soldaterna kom ridande efter dem.
Mellan de båda pucklarna på en av kamelerna hade man spänt fast en liten bärstol som liknade en bur. Då och då fördes gardinen i det lilla fönstret åt sidan av en späd hand och ett skyggt flickansikte tittade ut där inifrån. Ett par stora, rödgråtna ögon betraktade människorna som om de sökte svar hos dem på den svåra fråga som plågat flickan under hela färden: vart de tänker föra henne och vad de har för avsikter med henne. Men ingen ägnade henne någon uppmärksamhet. Bara karavanföraren, en butter man på femtio år i en vid arabisk tunika och med en väldig, vit turban på huvudet kastade en ogin blick då han fick syn på henne i öppningen. Vid sådana tillfällen drog hon snabbt för gardinen igen och kröp ihop inuti buren. Ända sedan de köpt henne av hennes husbonde i Buchara hade hon levt till hälften i rädsla för sitt liv och till hälften i skräckfylld nyfikenhet över vilket öde som hon skulle gå till mötes.
[.....]
ANDRA KAPITLET
Ungefär vid samma tidpunkt som Halima under så märkliga omständigheter kom till de okända trädgårdarna, red en yngling längs den breda härvägen, men i motsatt riktning, från väster. Han red på en liten, nästan svart åsna mot samma plats. Det kan inte ha varit länge sedan han lade ifrån sig sin barndoms amuletter och lindade en mans turban kring sitt huvud. Han hade knappt fått sina första fjun på hakan och hans livfulla, vakna ögon såg nästan barnsliga ut. Han kom från staden Sava som ligger ungefär mitt emellan Hamamet och den gamla huvudstaden Rai. I Sava hade hans farfar Tahir för många år sedan grundat ett ismailitiskt brödraskap. Utåt sett förkunnade de djup vördnad för martyren Ali, men i verkligheten ägnade de sig åt att göra upp planer på att störta de seldjukiska härskarna. I brödraskapet hade de även tagit upp en före detta muezzin från Esfahan. Strax efteråt överraskades dock medlemmarna av myndigheterna under ett hemligt möte och några blev fängslade. Misstanken om angiveri föll på muezzinen. De bevakade honom och blev snart övertygade om att deras misstanke var berättigad. De dömde honom i hemlighet till döden och verkställde också domen. Myndigheterna grep därför brödraskapets ledare Tahir och befallde att han skulle halshuggas på order av den store Nizam al-Mulk. Brödraskapet upplöstes av rädsla och därmed såg det ut som om den ismailitiska rörelsen i Sava dött ut för all framtid.
När Tahirs sonson fyllde tjugo år upplyste hans far honom om allt som hänt. Han befallde honom att sadla en åsna och göra sig redo för avfärd. Han tog med honom upp i hemmets torn och visade honom därifrån berget Demavends topp, som glittrade snötäckt ovanför molnen på ett oändligt avstånd. Han sade:
”Avani, min son och Tahirs sonson! Följ vägen som leder mot berget Demavend. När du kommer till staden Rai skall du fråga efter vägen mot Shah rud, Konungafloden. Följ denna uppströms till dess källor, som är belägna rakt nedanför stora branter. Där kommer du att se en befäst borg vars namn är Alamut, Örnnästet. Där samlar en gammal vän till din farfar och min far Tahir – frid vare med hans själ! — alla som erkänner sig till den ismailitiska läran. Säg honom vem du är och erbjud honom dina tjänster. Då kommer du att få tillfällighet att hämnas din farfars död. Må min välsignelse vara med dig!”
Tahirs sonson spände fast bältet med den böjda sabeln, bugade vördnadsfullt inför sin far och satt därefter upp på åsnan. Utan svårighet red han ända till Rai. I karavanhärbärget frågade han hur man lättast kommer till Konungafloden.
Krögaren sade:
”Vad är det som lockar dig till Shah rud? Om inte ditt ansikte vore så oskyldigt skulle jag misstänka dig för att vilja ansluta dig till hövdingen på berget, han som samlar alla de kätterska hundar kring sig.”
”Jag vet inte vad du menar,” sade Tahirs barnbarn undvikande. ”Jag har kommit från Sava för att en karavan till mötes som min far skickat till Buchara. På återvägen har den blivit lite försenad.”
”När du kommer ut ur staden skall du ha Demavend på din högra sida. Du kommer till en väl upptrampad väg längs vilken karavanerna från öster anländer. Följ den så kommer den att föra dig till floden.”
Tahirs sonson tackade och satt åter upp på åsnan. Efter två dagars färd hörde han vattnet dåna i fjärran. Han vek av från vägen och drev djuret rakt mot floden. Längs floden löpte en stig än över sandfält, än genom täta buskage. Flodens lopp blev allt våldsammare och vattnets dån alltmera öronbedövande.
När han redan färdats på detta sätt en ansenlig del av dagen, till hälften ridande, till hälften gående, omringades han plötsligt av en grupp ryttare. Överfallet kom så oväntat att Tahirs sonson glömde att dra sin sabel. När han kom på det och grep efter handtaget var det inte längre till någon hjälp. Sju vassa lansar var riktade mot honom. ”Att vara rädd är skamligt,” tänkte han. Men vad skulle han göra mot en sådan övermakt?
Ryttarnas befälhavare tilltalade honom:
”Vad snokar en sådan gröngöling efter här omkring? Har du kanske kommit för att fånga forell? Akta dig så att inte kroken fastnar i din egen strupe!”
Tahirs sonson blev alldeles förvirrad. Om ryttarna är sultanens män vore det ute med honom ifall han berättade sanningen. Men om de är ismailiter och han tiger, då kommer de att tro att han är spion. Han släppte handtaget på sabeln och sökte uppgivet en förklaring i soldaternas tysta ansikten.
Befälhavaren blinkade road till sitt följe. Han sade:
”Det verkar faktiskt, unge pers, som om du söker någonting som du inte har tappat bort.”
Samtidigt fattade han plötsligt tag mellan stigbygeln och sadeln. I hans hand vajade med ens en vit fana på en kort pinne, kännetecknet för Alis anhängare.
”Men om det är en fälla?” tänkte Avani. ”Det spelar ingen roll! Jag tar risken!” utropade han för sig själv. Han hoppade ner från åsnan och sträckte handen efter fanan som ryttarnas befälhavare räckte emot honom. Respektfullt tryckte han den mot sin panna.
”Det är riktigt!” utropade befälhavaren. ”Du söker borgen Alamut. Då skall du följa med oss!”
Han drev på hästen längs stigen som gick längs Shah rud. Tahirs sonson satt åter upp på sin åsna och följde honom på den. Soldaterna kom ridande efter dem.
Översatt av Morgan Nilsson.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar