Franjo Frančič: Älska din familj såsom du älskar dig själv!

Franjo Frančič är född 1958 i Ljubljana. Han är utbildad socionom, men verkar som författare och på senare tid även jordbrukare i slovenska Istrien. Han har skrivit över 20 böcker för både barn och vuxna, däribland fem romaner, minst ett dussin radiopjäser och över hundra bidrag i tidningar och tidskrifter.



Till slut lugnade livet ned sig, kom in i ett lugnt förlopp.

Det var som ett under, en sol, när tvillingflickorna kom in i min värld. Till sist blev vi en familj.
Jag menar ju inte att det inte skulle finnas medgångar och motgångar, det bara blev annorlunda, hemmet blev fullt av skratt och gråt, man behövde inte längre söka efter konkreta meningsfulla punkter. Jag kunde inte alls föreställa mig längre att Biba och Tjaša inte skulle finnas till. Förändringen kom av sig själv, kanske därför att vi så länge och så innerligt längtat efter barn. Ibland var det som om jag inte kände igen min fru längre. Hon fann skrattet igen, hon blev öppen och tolerant, ingen mer misstänksamhet, inga fler bråk och anklagelser.

Och jag förändrades själv också.

Jag kände grabbarna som satt och hängde bakom kyrkan. De var femton, sexton år, i upprorsåldern, tonåringar alltså. Vad gjorde det om de rökte lite gräs, vad gjorde det om de inte hade lust med någonting, så är det ju, och i tysthet sympatiserade jag med dem. När de tiggde av mig gav jag dem en ask cigaretter och lite växel och nickade uppmuntrande åt dem.

Jag gav inte mycket för min väns ord:

– Ja, du lever i det blå nu, och det har du förtjänat. Men du ska få se, tjejerna kommer att växa upp i en annan värld än den du och jag känner till. Grabbarna går inte på gräs längre, sniffare är de, knarkare! Du kan inte ens föreställa dig hur många det finns av dem. De stjäl, gör inbrott, terroriserar allt som rör sig, det har gått oss – politiker, skola, familj – helt ur händerna! sade han förbittrad.

Jag kände Sine, spinkisen. Det sades både det ena och det andra men jag brydde mig inte om ryktena.

En fredagsmorgon kom jag till bilen och blev stående överrumplad. En ruta var sönderslagen, dörren sned och bilradion stulen. Jag var rasande på grund av skadan, som var större än värdet på det stulna, och försäkringen ersatte den inte skadan. Och dessutom därför att den gamla Škodan var en av de mest slitna bilarna på parkeringen. Polisen gjorde självklart ingenting och händelsen skulle ha fallit i glömska om inte Sine en eftermiddag kommit fram till mig.

Ge mig en femtilapp eller två, så ska jag säga vem som bröt sig in i er bil, erbjöd han sig.

Jag gav honom det. Han pekade med fingret mot en bänk vid kyrkan. Så de där tre alltså. När jag var på väg hem från jobbet ett par dagar senare tilltalade jag dem.

– Hör ni killar, det här duger inte, inom en vecka vill jag se radion i bilen!

De bara ignorerade mig, vilket gjorde mig ursinnig.

– Och om den inte är där så ska jag bryta ryggraden på någon! hotade jag dem.

Men nästa morgon fann jag bilen totalt sönderslagen.

Jag såg inte till grabbarna på ett par dagar. Polisen kom och fotograferade och noterade allt igen. Flera gånger ringde telefonen hemma och den som ringt lade på.

Varifrån har de fått tag på mitt nummer? frågade jag mig.

Och sedan spelade de upp en inspelning av barngråt för oss i telefonen. Jag visste vad de syftade på.

Nej, jag tänker inte låta mig skrämmas. Jag bad min vän om hjälp. Han tog med mig ut i garaget och visade mig sin arsenal. Elektrisk chockpistol, försvarsspray och ett litet italienskt maskingevär.

Jag vägde det i handen.

– Magasinet är fullt. Säg, vad har du för val annat än att du försvarar dig?! Jag lånar det till dig, skräm dem lite.

– Inte med den, jag ska göra det med händerna! invände jag.
– En mot tre, eller tio?! frågade han.

Jag sade ingenting till min fru. Jag såg på tvillingarna som lugnt sov i vagnen.

Det måste till ett beslut.

I två dagar väntade jag i bakhåll på dem. Och sedan kom de.

– Så? sade jag och drog fram järnstycket ur fickan.

Två sprang emot mig. Jag såg tvillingarnas månformade ansikten.

Jag hörde ekot av ett skott.

Bakom mörka moln drog det ihop sig till oväder.



översatt av flera studenter

Inga kommentarer: