Vinko Möderndorfer är född 1958 i Celje. Han har en utbildning som regissör från Ljubljanas Akademi för teater, radio, film och television (AGRFT). Han är verksam som regissör, prosaist, lyriker och dramatiker. Han skriver även manus för teve och film liksom radioteater för både barn och vuxna. Han har under åren fått en rad priser och utmärkelser för sin produktion.
Om du blir lycklig, så kommer också jag att vara lycklig, sade han henne i det ögonblick då de stod på trottoaren och hon just klivit ut i gatan. Orden kom flygande efter henne, men de stoppade henne inte. Benet var redan utsträckt till ett steg. Någonstans längre ner på gatan tändes just det gröna ljuset på trafikljuset och bilarna satte vilt fart framåt, som otåliga hästar utsläppta ur stallet… Hon sprang över.
Om du blir lycklig, så kommer också jag att vara lycklig…
Hon kände att hon borde ha svarat. Kanske bara nickat, gett honom ett tecken att hon hört… Därför vände hon sig om på andra sidan gatan och sökte hans blick. Deras ögon möttes för ett ögonblick. Hon såg honom aldrig mer, även om hon inte visste det då, hon kände bara någons slags ilska inom sig, maktlöshet, nästan ursinne, som för ett ögonblick griper oss när vi inser att vi missat ett ögonblick som inte kan upprepas mer… Varför sprang jag över gatan, varför stannade jag inte, gick tillbaka upp på trottoaren och svarade honom… Sade vad som helst… En lång lastbil skymde hans gestalt. När den kört iväg var han redan på väg bort, han hade händerna begravda i fickorna och huvudet nedböjt. Hon ville ropa till, överrösta oväsendet av den rasande floden av bilar … Hon ville skicka något till andra sidan, vad som helst, ett rop, ett tjut, som killen med händerna nedkörda djupt i fickorna hade kunnat höra. Räddhågset, som om hon klev ner i en forsande flod, gick hon ut i gatan och lyfte handen som om hon tvärs över gatan hade velat röra vid pojkens axel… Bromsarna tjöt så att det gick kalla kårar genom kroppen och en bil tutade, och hon flyttade sig skrämt tillbaka upp på trottoaren. I den förbiskyndande bilens kupé fick hon syn på skuggan av en förare som hötte åt henne och knackade sig i pannan, är du galen, tokiga kärring, vill du att jag skall köra över dig… När hon åter såg mot andra sidan var han inte längre där. Han hade svängt runt hörnet och för alltid försvunnit ur hennes liv… Men han hade på inget vis försvunnit ur hennes minne. I minnet fick han med åren, som hela tiden följde på varandra med allt högre hastighet, som om tiden rasade brant nedåt, ständigt annorlunda form… Efter en tid kunde hon inte längre framkalla ur minnet klangen av hans ord, också doften av hans kropp försvann, försvunna var hans ord, minnet av hans små svek, lögner, vanor… Allt förlorades… Förutom minnet av beröringen av hans händer… Det stannade kvar längst. Som om det existerar ett särskilt kroppsminne…. Även om en annan doft senare flyttade in i hennes kropps närhet, och andra ord uppfyllde hennes liv, och andra händer rörde vid hennes bröst, vid hennes höfter, så kom något i henne alltid att uppröras när hon tänkte på honom. Som om en osynlig våg sattes i rörelse och gav utslag, jämförde och mätte beröringarna, vars riktiga måttskala var hans tidigare beröring… På hennes hud uppstod oväntat, som på glas som immas, osynliga spår av den för länge sedan älskade och den för länge sedan utdöda beröringen. Men ibland försökte hon minnas också hans ansikte… Alla deras gemensamma foton hade hon symboliskt förstört under ögonblicken av uppbrott, hon villa utradera honom för alltid, skära bort honom ur sitt liv (den gången blev hon också för första gången medveten om hur vi i viktiga ögonblick i livet alltid gör saker med en särskild rituell hängivenhet, det är ju bara så vi kan stänga dörren bakom oss och ge oss av in i ett nytt rum). Djupt inom sig själv önskade hon ibland åter söka reda på hans ansikte. Då slöt hon ögonen… Knep ihop ögonlocken… Men hans ansikte fanns inte där längre. Hon visste inte längre, hade han haft bred panna, rak näsa? Ja, han hade haft bred panna, han hade haft rak näsa och grå ögon… Men det gjorde det samma, det hade inte varit hans ansikte. Det var ett isärplockat ansikte av någon som för alltid stannat på andra sidan gatan… Och när en väninna sade till henne en dag: Visste du att han dog för ett halvår sedan? Hon blev inte överrumplad, hon nickade bara, jag vet, jag vet, han dog redan då, för många år sedan, när jag gick ut i gatan och han sade: Om du blir lycklig, så kommer också jag att vara lycklig, och jag sprang över till andra sidan, utan att svara honom… Då tog vi avsked, inte ett vanligt avsked, som utlovar ett nytt möte, det var ett slutgiltigt farväl i vilket alla bilder bleknar och till slut kommer till och med minnet av beröringarna att försvinna. Nu vet jag, den där vägen var den mörka floden Acheron som du inte kan korsa… Och jag är ledsen, tänkte hon vidare, nu för första gången på många år, jag är ledsen att jag inte den gången ropade efter honom: Jag kommer inte att bli lycklig, utan dig kommer jag aldrig att bli lycklig! Kanske skulle han ha hört mig.
Om du blir lycklig, så kommer också jag att vara lycklig…
Hon kände att hon borde ha svarat. Kanske bara nickat, gett honom ett tecken att hon hört… Därför vände hon sig om på andra sidan gatan och sökte hans blick. Deras ögon möttes för ett ögonblick. Hon såg honom aldrig mer, även om hon inte visste det då, hon kände bara någons slags ilska inom sig, maktlöshet, nästan ursinne, som för ett ögonblick griper oss när vi inser att vi missat ett ögonblick som inte kan upprepas mer… Varför sprang jag över gatan, varför stannade jag inte, gick tillbaka upp på trottoaren och svarade honom… Sade vad som helst… En lång lastbil skymde hans gestalt. När den kört iväg var han redan på väg bort, han hade händerna begravda i fickorna och huvudet nedböjt. Hon ville ropa till, överrösta oväsendet av den rasande floden av bilar … Hon ville skicka något till andra sidan, vad som helst, ett rop, ett tjut, som killen med händerna nedkörda djupt i fickorna hade kunnat höra. Räddhågset, som om hon klev ner i en forsande flod, gick hon ut i gatan och lyfte handen som om hon tvärs över gatan hade velat röra vid pojkens axel… Bromsarna tjöt så att det gick kalla kårar genom kroppen och en bil tutade, och hon flyttade sig skrämt tillbaka upp på trottoaren. I den förbiskyndande bilens kupé fick hon syn på skuggan av en förare som hötte åt henne och knackade sig i pannan, är du galen, tokiga kärring, vill du att jag skall köra över dig… När hon åter såg mot andra sidan var han inte längre där. Han hade svängt runt hörnet och för alltid försvunnit ur hennes liv… Men han hade på inget vis försvunnit ur hennes minne. I minnet fick han med åren, som hela tiden följde på varandra med allt högre hastighet, som om tiden rasade brant nedåt, ständigt annorlunda form… Efter en tid kunde hon inte längre framkalla ur minnet klangen av hans ord, också doften av hans kropp försvann, försvunna var hans ord, minnet av hans små svek, lögner, vanor… Allt förlorades… Förutom minnet av beröringen av hans händer… Det stannade kvar längst. Som om det existerar ett särskilt kroppsminne…. Även om en annan doft senare flyttade in i hennes kropps närhet, och andra ord uppfyllde hennes liv, och andra händer rörde vid hennes bröst, vid hennes höfter, så kom något i henne alltid att uppröras när hon tänkte på honom. Som om en osynlig våg sattes i rörelse och gav utslag, jämförde och mätte beröringarna, vars riktiga måttskala var hans tidigare beröring… På hennes hud uppstod oväntat, som på glas som immas, osynliga spår av den för länge sedan älskade och den för länge sedan utdöda beröringen. Men ibland försökte hon minnas också hans ansikte… Alla deras gemensamma foton hade hon symboliskt förstört under ögonblicken av uppbrott, hon villa utradera honom för alltid, skära bort honom ur sitt liv (den gången blev hon också för första gången medveten om hur vi i viktiga ögonblick i livet alltid gör saker med en särskild rituell hängivenhet, det är ju bara så vi kan stänga dörren bakom oss och ge oss av in i ett nytt rum). Djupt inom sig själv önskade hon ibland åter söka reda på hans ansikte. Då slöt hon ögonen… Knep ihop ögonlocken… Men hans ansikte fanns inte där längre. Hon visste inte längre, hade han haft bred panna, rak näsa? Ja, han hade haft bred panna, han hade haft rak näsa och grå ögon… Men det gjorde det samma, det hade inte varit hans ansikte. Det var ett isärplockat ansikte av någon som för alltid stannat på andra sidan gatan… Och när en väninna sade till henne en dag: Visste du att han dog för ett halvår sedan? Hon blev inte överrumplad, hon nickade bara, jag vet, jag vet, han dog redan då, för många år sedan, när jag gick ut i gatan och han sade: Om du blir lycklig, så kommer också jag att vara lycklig, och jag sprang över till andra sidan, utan att svara honom… Då tog vi avsked, inte ett vanligt avsked, som utlovar ett nytt möte, det var ett slutgiltigt farväl i vilket alla bilder bleknar och till slut kommer till och med minnet av beröringarna att försvinna. Nu vet jag, den där vägen var den mörka floden Acheron som du inte kan korsa… Och jag är ledsen, tänkte hon vidare, nu för första gången på många år, jag är ledsen att jag inte den gången ropade efter honom: Jag kommer inte att bli lycklig, utan dig kommer jag aldrig att bli lycklig! Kanske skulle han ha hört mig.
översatt av flera studenter
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar