”Hur skulle det vara om vi hade en hyena också?”
”Vi har ju redan en elefant och en räv, och den långa giraffen skulle också bli glad nu på hösten om vi tog hand om den.”
”Vi kan väl ha en hyena också, snälla, vi kan säkert få plats med henne någonstans.”
”Skulle vi ta just en hyena också när…”
”Vi kan väl ta henne, vi kan köpa till Plešivcniks skog också dit bort till vägen, där det är hus sedan, du vet, fram till det stället där de gav oss en tallrik körsbär.”
”Hu, en hyena! Jag har hört så otäcka saker om dem.” Jag tiger ett ögonblick. ”På teve, att de är otäcka, att de luktar illa, att de äter kadaver när allt redan håller på att ruttna och att hon bara tänker på ben.”
Fingrarna släpper förnärmat taget: ”Vi skulle kunna ha henne kedjad som en hund om hon är sådan.”
”Inga kedjor har vi sagt, och att varje djur ska få göra vad det kan och måste.”
Han tänkte efter.
”Men om det blir för kallt här för elefanten, tänk dig hur länge vi skulle bli tvungna att gräva en grav åt honom, då skulle en hyena komma väl till pass för oss! Vi kan väl ta henne!”
Jag ger inte med mig, jag vill inte att han går in så just för en hyena, och det är inte lämpligt heller, att ett litet barn gillar ett sånt djur.
”Hm,” låter han, hela hans ansikte skrynklas ihop av skratt, som när han leker, ögonen är fästa i taket. ”Knak, knak, knak skulle hon gå runt och hon skulle låta uuuuh uuuuuh och nosa sniff, sniff, sniff, vår hyena skulle inte vara hemskt, det skulle hon inte väl?”
”Ok, om du verkligen vill så tar vi henne!”
Ögonblickligen stannar han upp i sängen och småhoppar, hans kinder blossar röda, men han lugnar sig alltför snart.
”Säg, varför finns det hyenor om ingen tycker om dem och de är så hemska?
Nej, kanske jag säger och kittlar honom med ett finger på magen, genom väggen hör jag att någon testar och drar upp en väckarklocka rummet intill, nej, säger jag, i vår djurpark är ingen överflödig eller hemsk, men nu ska vi två sova. Han ser på mig så att jag genast rättar mig, alla ska sova, bara räven ska gnaga i sig något mer, men redan innan jag tittat igenom häftena kommer den redan att slumra.
Han vänder sig mot väggen för att ljuset inte ska störa honom, jag reser mig upp, öppnar balkongdörren och sätter mig vid bordet.
”Hör du, kommer hyenan också att somna?”
”Sov nu!” säger jag vresigt.
Blixtsnabbt vänder han sig om mot mig. ”Ser du hur du är, du gillar henne inte alls!” Han är klarvaken, stöttar sig med armbågarna mot kudden, hans ögon gnistrar stridslystet, pulsen slår snabbt på den spända halsen.
”Du säger alltsammans utan att mena det, du bara låtsas för att jag ska somna och du ska få vara ifred!”
”Och om vi båda försover oss imorgon?” frågar jag torrt. ”Alla kommer redan att ha gått till skolan, men vi två snarkar tillsammans med vår djurpark.”
Han skrattar till: ”Om elefanten skulle snarka skulle hela huset skaka.”
”Och inte ett ord till nu, du ser hur många häften jag fortfarande har kvar.” Han vänder sig mot väggen igen och rullar ihop sig till ett knyte. ”Skäller de på dig då om du kommer för sent?”
”De hytter med fingret: Låt det aldrig hända igen!”
Jag sträcker mig och täcker över axlarna på honom.
Han frågar inget mer.
Barnhandens grepp släpper, i handflatan känner jag fortfarande fingrarnas avtryck. I kyrkans klocktorn slår klockan nio, kanske tio. Uppsatsen Höst i vingården. Genom vingården springer hyenan så naturligt, fullständigt ljudlöst, hon gör en stor sväng runt huset, hon springer fort, och vinrankorna och de bladen är stora därför att hon inte skall synas: springer hon till vår djurpark? Hon springer mellan vindruvekorgarna och hennes skugga kryper i det rummet mellan mönsterelevens innehållslösa meningar, smiter ut på den öppna balkongen där hon lägger sig som en duktig hund bland legobitar, bilar och djurens miniatyrvärld. Där väntar hon med rest päls, tålmodigt, som djuren väntar på sitt byte.
Kvarsittarens skrivbok är alldeles fläckigt och varma fingrar har lämnat svettfläckar på båda sidorna.
Ni vet att ja inte kommer att skriva om de. Höst i vingården skriver vi varje år. Varje år mognar vindruvorna. Vid skörden dricker man gott och de finns tillräckligt å äta av allt. Ja slutar den här uppsatsen här, för ja kommer i alla fall inte å klara av den här årskursen på grund av matten.
Nu går de båda, hyenan och kvarsittaren, långsamt längs vägen, de har inte bråttom någonstans, båda med lika utdragna, slarviga steg, pojkens blå vindjacka blåses upp i vinden, de går mot träbron över Sava, kvarsittaren böjer sig ned och samlar småsten, han stannar precis på mitten av bron och lutar sig över vattnet som är mörkt och skummande av smuts; men hyenan går tyst förbi, hon är på väg till vår djurpark.
Inte ett enda hus syns till i närheten, de ljusa fläckarna mellan träden breder ut sig till riktiga gläntor, gräset är gult och glest. Hit kommer hon från ängen som om allt vore bekant för henne här. Hon söker med nosen under stammarna efter en plats att sätta sig och sätter sig verkligen som en hund vid en slät stam, under trädet bredvid ligger redan kvarsittaren, över huvudet har han sin blå vindjacka.
”Varför går du jämt omkring och latar dig?”
”För hemma bygger de ett hus och skriker bara.”
”Okej,” säger jag, ”okej.”
I diskhon diskar jag en kaffekopp, fönstret i badrummet är öppet, kyrkklockan slår bara en gång.
Var kan du vara nu? tänker jag medan jag klär av mig, om du inte får vara i vår djurpark än. Jag ser hur hon i vilda språng hoppar över buskaget vid dammarna, där börjar Plešivcniks skog. Knappt några tiotal kvadratmeter är den, och vad är det för henne som springer upp till sextio kilometer i timmen! Hon tar bara ett par hopp och platsen där vår drömegendom slutar ligger redan bakom henne, och från och med där har vi inte längre någon makt över henne. Det kan hända att hon kommer att sluka alla gamle Plešivcniks fem getter och strypa hans hönor; det kan hända att hon möter min kvarsittare någonstans på vägen, om han av en tillfällighet kommer ihåg att vinden där hemma är lite varmare den kalla kastanjeparken och ger sig av hemåt mitt i natten. Men annars har hyenan inte mycket lycka om hon jagar ensam.
Också jag rullar ihop mig till ett knyte, stiger upp igen och ställer väckarklockan, och öppnar balkongdörren på vid gavel.
Ute är det natt utan måne och utan ljus över huvud taget.
Imorgon ska jag säga något fint om hyenor till min pojke; att de har funnits på jorden ända sedan grottåldern och att de inte är motbjudande för mig längre. Hon tycker mycket om ifall man säger snälla saker till henne, om man bara viskar till henne: gyllene sjakal, så blir hon helt nöjd. Vi kan känna oss helt lugna om vi tar emot henne i vår djurpark.
Knak, knak, knak hörs det i närheten. Jag väcks ur den första slummern.
Som en droppe glider något vitt ner från sängen bredvid, lufsar iväg mot dörren i rummet och öppnar den.
Jag stöder mig på armbågarna. Den vita fläcken är redan i hallen och håller på länge för att låsa upp ytterdörren.
“Djurparken är öppen” säger han åt henne.
”Vi har ju redan en elefant och en räv, och den långa giraffen skulle också bli glad nu på hösten om vi tog hand om den.”
”Vi kan väl ha en hyena också, snälla, vi kan säkert få plats med henne någonstans.”
”Skulle vi ta just en hyena också när…”
”Vi kan väl ta henne, vi kan köpa till Plešivcniks skog också dit bort till vägen, där det är hus sedan, du vet, fram till det stället där de gav oss en tallrik körsbär.”
”Hu, en hyena! Jag har hört så otäcka saker om dem.” Jag tiger ett ögonblick. ”På teve, att de är otäcka, att de luktar illa, att de äter kadaver när allt redan håller på att ruttna och att hon bara tänker på ben.”
Fingrarna släpper förnärmat taget: ”Vi skulle kunna ha henne kedjad som en hund om hon är sådan.”
”Inga kedjor har vi sagt, och att varje djur ska få göra vad det kan och måste.”
Han tänkte efter.
”Men om det blir för kallt här för elefanten, tänk dig hur länge vi skulle bli tvungna att gräva en grav åt honom, då skulle en hyena komma väl till pass för oss! Vi kan väl ta henne!”
Jag ger inte med mig, jag vill inte att han går in så just för en hyena, och det är inte lämpligt heller, att ett litet barn gillar ett sånt djur.
”Hm,” låter han, hela hans ansikte skrynklas ihop av skratt, som när han leker, ögonen är fästa i taket. ”Knak, knak, knak skulle hon gå runt och hon skulle låta uuuuh uuuuuh och nosa sniff, sniff, sniff, vår hyena skulle inte vara hemskt, det skulle hon inte väl?”
”Ok, om du verkligen vill så tar vi henne!”
Ögonblickligen stannar han upp i sängen och småhoppar, hans kinder blossar röda, men han lugnar sig alltför snart.
”Säg, varför finns det hyenor om ingen tycker om dem och de är så hemska?
Nej, kanske jag säger och kittlar honom med ett finger på magen, genom väggen hör jag att någon testar och drar upp en väckarklocka rummet intill, nej, säger jag, i vår djurpark är ingen överflödig eller hemsk, men nu ska vi två sova. Han ser på mig så att jag genast rättar mig, alla ska sova, bara räven ska gnaga i sig något mer, men redan innan jag tittat igenom häftena kommer den redan att slumra.
Han vänder sig mot väggen för att ljuset inte ska störa honom, jag reser mig upp, öppnar balkongdörren och sätter mig vid bordet.
”Hör du, kommer hyenan också att somna?”
”Sov nu!” säger jag vresigt.
Blixtsnabbt vänder han sig om mot mig. ”Ser du hur du är, du gillar henne inte alls!” Han är klarvaken, stöttar sig med armbågarna mot kudden, hans ögon gnistrar stridslystet, pulsen slår snabbt på den spända halsen.
”Du säger alltsammans utan att mena det, du bara låtsas för att jag ska somna och du ska få vara ifred!”
”Och om vi båda försover oss imorgon?” frågar jag torrt. ”Alla kommer redan att ha gått till skolan, men vi två snarkar tillsammans med vår djurpark.”
Han skrattar till: ”Om elefanten skulle snarka skulle hela huset skaka.”
”Och inte ett ord till nu, du ser hur många häften jag fortfarande har kvar.” Han vänder sig mot väggen igen och rullar ihop sig till ett knyte. ”Skäller de på dig då om du kommer för sent?”
”De hytter med fingret: Låt det aldrig hända igen!”
Jag sträcker mig och täcker över axlarna på honom.
Han frågar inget mer.
Barnhandens grepp släpper, i handflatan känner jag fortfarande fingrarnas avtryck. I kyrkans klocktorn slår klockan nio, kanske tio. Uppsatsen Höst i vingården. Genom vingården springer hyenan så naturligt, fullständigt ljudlöst, hon gör en stor sväng runt huset, hon springer fort, och vinrankorna och de bladen är stora därför att hon inte skall synas: springer hon till vår djurpark? Hon springer mellan vindruvekorgarna och hennes skugga kryper i det rummet mellan mönsterelevens innehållslösa meningar, smiter ut på den öppna balkongen där hon lägger sig som en duktig hund bland legobitar, bilar och djurens miniatyrvärld. Där väntar hon med rest päls, tålmodigt, som djuren väntar på sitt byte.
Kvarsittarens skrivbok är alldeles fläckigt och varma fingrar har lämnat svettfläckar på båda sidorna.
Ni vet att ja inte kommer att skriva om de. Höst i vingården skriver vi varje år. Varje år mognar vindruvorna. Vid skörden dricker man gott och de finns tillräckligt å äta av allt. Ja slutar den här uppsatsen här, för ja kommer i alla fall inte å klara av den här årskursen på grund av matten.
Underkänd.
Nu går de båda, hyenan och kvarsittaren, långsamt längs vägen, de har inte bråttom någonstans, båda med lika utdragna, slarviga steg, pojkens blå vindjacka blåses upp i vinden, de går mot träbron över Sava, kvarsittaren böjer sig ned och samlar småsten, han stannar precis på mitten av bron och lutar sig över vattnet som är mörkt och skummande av smuts; men hyenan går tyst förbi, hon är på väg till vår djurpark.
Inte ett enda hus syns till i närheten, de ljusa fläckarna mellan träden breder ut sig till riktiga gläntor, gräset är gult och glest. Hit kommer hon från ängen som om allt vore bekant för henne här. Hon söker med nosen under stammarna efter en plats att sätta sig och sätter sig verkligen som en hund vid en slät stam, under trädet bredvid ligger redan kvarsittaren, över huvudet har han sin blå vindjacka.
”Varför går du jämt omkring och latar dig?”
”För hemma bygger de ett hus och skriker bara.”
”Okej,” säger jag, ”okej.”
I diskhon diskar jag en kaffekopp, fönstret i badrummet är öppet, kyrkklockan slår bara en gång.
Var kan du vara nu? tänker jag medan jag klär av mig, om du inte får vara i vår djurpark än. Jag ser hur hon i vilda språng hoppar över buskaget vid dammarna, där börjar Plešivcniks skog. Knappt några tiotal kvadratmeter är den, och vad är det för henne som springer upp till sextio kilometer i timmen! Hon tar bara ett par hopp och platsen där vår drömegendom slutar ligger redan bakom henne, och från och med där har vi inte längre någon makt över henne. Det kan hända att hon kommer att sluka alla gamle Plešivcniks fem getter och strypa hans hönor; det kan hända att hon möter min kvarsittare någonstans på vägen, om han av en tillfällighet kommer ihåg att vinden där hemma är lite varmare den kalla kastanjeparken och ger sig av hemåt mitt i natten. Men annars har hyenan inte mycket lycka om hon jagar ensam.
Också jag rullar ihop mig till ett knyte, stiger upp igen och ställer väckarklockan, och öppnar balkongdörren på vid gavel.
Ute är det natt utan måne och utan ljus över huvud taget.
Imorgon ska jag säga något fint om hyenor till min pojke; att de har funnits på jorden ända sedan grottåldern och att de inte är motbjudande för mig längre. Hon tycker mycket om ifall man säger snälla saker till henne, om man bara viskar till henne: gyllene sjakal, så blir hon helt nöjd. Vi kan känna oss helt lugna om vi tar emot henne i vår djurpark.
Knak, knak, knak hörs det i närheten. Jag väcks ur den första slummern.
Som en droppe glider något vitt ner från sängen bredvid, lufsar iväg mot dörren i rummet och öppnar den.
Jag stöder mig på armbågarna. Den vita fläcken är redan i hallen och håller på länge för att låsa upp ytterdörren.
“Djurparken är öppen” säger han åt henne.
översatt av flera studenter
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar