Aleš Čar: Han

Aleš Čar är född 1971 i Ljubljana och tillhör den yngsta generationen av slovenska författare. Han har studerat litteraturvetenskap vid Ljubljanasuniversitet. För sin första roman Änglars och fladdermöss lek fick han pris som bästa debutant 1996. Hans andra roman Hundtango har rönt än större uppmärksamhet och finns översatt till både serbiska och kroatiska. Han är verksam som prosaförfattare, manusförfattare, frilansjournalist, redaktör för tidskriften Balcanis och programledare i teve.



Han var rädd att han skulle hitta den enorma plyschbjörnen i en av de tre containrarna, men det gjorde han inte. Likväl måste han övervinna något innan han kunde gå över den nedtrampade snön, vågig och hal av fotsteg. Den vita hondan var inte på parkeringen, Anas cykel var lutat mot en nedfläckad vägg i höghusets entré. Han var tacksam för det. Det var tisdag, närstan fem på eftermiddagen, den första dagen på det nya året. Fužines höghus sken i den kristallklara luften.

Dagen innan hade han tilltvingat sig ett besök hos frun och sonen. Ana hade upplyst honom om att han måste ge sig av före fyra för hon och lillen skulle åka till honom. De satt i vardagsrummet och öppnade paket. De övriga hade lagts i hörnet av vardagsrummet och väntade på att de skulle öppnas i den andra lägenheten, i andra ändan av Ljubljana, inte i höghusen i Fužine, utan i en villa i Vic. Han såg på sonen, hur han full av förväntan öppnade den där enorma kartongen och hur alltsammans synbart föll samman för honom när han fick syn på den enorma björnens huvud. Tyst sade han: ”Tack, pappa.”

Ett leende spelade över Anas ansikte.

Sedan öppnade hon sitt paket, försiktigt avlägsnade hon det blå pappret med silverstjärnor och rött band. Han hade hjärtat i halsgropen. Hon vred depileringsapparaten i handen, lade den ifrån sig, tog upp instruktionsboken och garantisedeln, som om hon ville övertyga sig själv om att det verkligen var det hon trodde, men till slut lade hon ifrån sig också papperen och sade åt lillen att han skulle gå och leka i sitt rum. Björnen lämnade han på soffan.

”Fint,” sade hon. ”Tack skall du har. Fint att du bryr dig om Goran. Verkligen fint. Vill du ha ett glas vin?”

Han nickade, hon gick ut i köket. Genom barnkammardörren kom en liten jeep som släpade en tunn kabel efter sig körande i full fart. Lillen dök upp i dörren, klädd i en röd täckjacka, med mössa på huvudet och med fjärrkontrollen till bilen i handen. Lillen körde skickligt bilen mellan skåpet och fåtöljen, gjorde en åtta mellan stolsbenen, redde ut den tilltrasslade kabeln, gjorde en cirkel runt det runda bordet, och sedan körde han den med all kraft rakt in i hans högra ben. Jeepen välte. Lillen såg upproriskt på honom. Han hade aldrig sett honom sådan förut. Han ställde bilen på hjulen och lillen försvann ut i hallen och genom ytterdörren. Ana dök upp med ett glas vin.

”Har du något starkare? Idag skulle jag vilja ha något starkare. Jag tror att det skulle sitta fint med något starkare.”

”Lillen är inte så liten längre,” sade hon och återvände till köket. ”Vart gick han?”

På bordet stod en stor bukett rosor i en vas. Och i den ett kort.

”Ut. Genom dörren. Jag vet inte.”

Ytterdörren låste hon sedan den dagen då han försökt bryta sig in och polisen blev tvungen att föra bort honom från dörren. Han lade örat mot dörren, där inne spelade radion. Hon var hemma. Han ringde på och tittade in i titthålet. Det tog tid. Han visste att hon såg på honom.

”Jag har med mig en present till lillen,” sade han.

Sedan hörde han hur nyckeln vreds om i låset, dörren öppnades med ungefär tio centimeter. Hon var klädd i städrock. Någon ny rock, i ljusblått, håret hade hon inlindat i en handduk.

”Jag har med mig en ny present till lillen,” sade han. ”Den där igår… där i affären, jag blev förvirrad. Vad vet jag. Det var inte tänkt så. Jag skulle ville säga till honom att det inte var tänkt så.”

”Han är inte hemma.”

”Var är han då?”

Hon svarade inte direkt:

”Han är inte hemma.” De såg på varandra. ”Han gick för att åka kälke. Han är och åker kälke med honom, om du nu vill veta det. Och om en knapp timma skall vi träffas och äta middag. Jag har inte tid.”

Han såg på rockurringningen som gick djupt ner mellan brösten. Bakom henne såg han kvasten med vilken han år efter år sopat köket och hallen. Han lyfte upp påsen med presenten. Hon sträckte ut armen genom dörren, han drog tillbaka påsen med presenten.

”Jag har tappat upp vatten i badkaret. För två minuter sedan. Varför ringde du inte. Jag kan inte nu. Jag har inte tid.”

”Tio minuter?” sade han. ”Inget kommer att förändras för tio minuters skull.”

Hon såg på honom en bra stund.

”Ana, tio minuter, för guds skull?”

”Fem minuter. Titta på klockan. Precis fem minuter.”

Hon öppnade dörren. Buketten med rosor stod fortfarande på bordet, rosorna var lika fräscha.

”Lillen grät. Han slängde björnen på golvet och hoppade på den. Jag har inte sett honom sådan tidigare. Allvarligt talat. Aldrig tidigare något sådant.”

”Det är därför jag är här nu.”

”Jag har inte sett att han tjutit så förut. Alldeles hysteriskt. Du hade inte ens gått ut genom dörren igår.”

”Jag gick inte, utan du kastade ut mig. Kan vi prata om det?”

Hon svarade inte. Han såg sig om. Lamporna i granen blinkade. På golvet vid dörren låg en hög presentpapper och olikfärgade snören. På bordet låg resterna av inlagda sallad och kycklingben. På andra sidan av buketten stod några skålar i varandra, som de en gång ätit pudding eller fruktsallad med mycket vispgrädde i. Nu var de nedsmutsade med resterna av någon slags chokladcrème. På golvet bredvid bordet låg några tidningar, och bredvid dem den omkullvälta jeepen som hade kört in i benet på honom igår.

”Vi går till köket” sade Ana. ”Jag kokar kaffe.”

Han lade ifrån sig påsen med presenten bredvid den omkullvälta jeepen. Han hade köpt en Ferrarri med fjärrstyrning till lillen, utan kabel. Den bästa modellen som man kunde få tag på i Ljubljana.

”Hur länge stannade ni?”

”Jag tänker inte prata om det.”

Han drog till sig stolen och satte sig vid diskmaskinen. Hon hällde upp vatten i den turkiska kaffepannan. Han tittade över axeln och genom den gläntande badrumsdörren såg han karet ur vilket det ångade. Hon ljög inte. Det var fullt av varmt vatten. På kanten låg hårtorken. Han såg hur Ana låg i badkaret, hur hon rättade till handduken som var virad runt det långa håret, hur hon med armbågen drog till sig hårtorken mot badkarskanten, och han ser sig själv, hur han kastar sig in i badrummet och drar sladden ur vägguttaget, i sista stund.

”För guds skull, vad vill du? Vad skulle du vilja prata om? Jag har sagt att jag har vatten i badkaret. Jag har inte tid. Jag har bråttom, förstår du? Jag har bråttom. Jag har avtalat träff om en timme, och jag måste bada och tvätta håret först. Vad vill du, för guds skull?”

”Vart ska du gå?”

”Fråga inte, utan berätta. Vad är det? Vad vill du?”

”Minns du semestern vid havet nittionio?” frågar han. Han hade tänkt igenom allt tusen gånger, men nu visste han att han inte skulle klara av det. Inte en chans.

”Ja, det gör jag väl. Det är klart att jag minns. Jag sade till dig att det var den sista semestern som du förstörde för mig. Och det var det verkligen. Som du ser, tack gode gud, höll jag som omväxling mitt ord för en gångs skull. Efter tre dagar åkte vi hem, fastän vi hade betalat för tio. Och det var helpension. För första gången hade vi betalt in för helpension, för guds skull. Självklart minns jag. Det var omöjligt att leva så.

”Jag vet. Jag har sagt att jag är ledsen för det. Jag är verkligen ledsen.”

”Det kan du lugnt stoppa upp någonstans.”

”Ana?”

Hon såg på honom.

”Har du någon starksprit? Det skulle sitta fint nu. Det känns som att det skulle sitta fint nu. Jag vet inte varför. Det bara känns så.”

Ana suckar irriterat. Hon väntar, sluter ögonen, och säger:

”Tre minuter.”

Hon gick ut i vardagsrummet och hämtade en flaska med ett stort päron i. Hon drog undan kaffepannan från plattan och hällde i två skedar socker och tre skedar kaffe. Under tiden hällde han i sig ett glas päronbrännvin och hällde upp ett nytt. Sedan lade hon armarna i kors, lutade huvudet mot axeln och drog på sig en uttråkad min. Han visste att han inte skulle klara av det så som han tänkt sig. Han hade ingen aning om hur han skulle ta itu med saken. Inte en enda liten ljusning.

”När han var liten gjorde han mig galen med sina nallar och jävla barbiedockor. Jag höll på att bli galen, för helvete. En kille, men bara tjejer överallt i rummet. Barbiedockor. Barbiedockor, för fan. Jag sade till mig själv, killen kommer att bli bög. Sedan sade jag till mig själv, so what? Han är din. Och jag har accepterat det, förstår du?” Han stannade upp. Han visste inte vart det skulle leda. ”Det funderade jag på i affären.” Efter ett tag: ”Vad vet jag. Jag ville säga till honom att jag är ledsen. Och till dig. Jag ville säga till dig att jag är ledsen. För den där semestern vid havet, för
alltsammans.

”En hel del har förändrats. Det är bara du som inte ser det. Du har aldrig sett särskilt mycket över kanten på det där glaset.”

”Vill du ha?”

”Är klockan tio på kvällen?”

Han säger ingenting. Han ställer ifrån sig glaset, kör fingrarna genom håret, suckar djupt och lutar huvudet i handflatan.

”Jag tänker lämna badrumsdörren på glänt. Kom inte in. Försök inte ens komma innanför den där tröskeln. Hör du? Inte på några villkor. När jag är klar ber jag dig att inte vara kvar här längre.”

Han hörde hur hon slank ner i vattnet. Han drack ett glas till och kände sig inte det minsta bättre. Han hade ännu färre ord än innan det. För allt det som han hade velat säga. För allting.

Han samlade ihop alla de tre smutsiga skålarna, de två tallrikarna, andra saker från diskbänken också, och diskade alltsammans. Sedan torkade han av bordet, tappade upp ett glas kallt vatten åt sig själv och gick fram till badrumsdörren. Hon låg i vattnet med slutna ögon. Hårtorken låg fortfarande på den lilla hyllan vid karet.

”Jag hoppas att du inte funderar på något dumt. Varför går du inte hel enkelt härifrån?” Efter ett ögonblick såg hon på honom. ”Jag koncentrerar mig. Du stör mig.”

”Jag trodde att det skulle bli annorlunda… när jag lägger av med drickandet och soffan, när jag får jobb... jag trodde att det skulle vara möjligt att gå vidare på ett annat sätt.”

”Det är ju annorlunda, för guds skull.” Efter en kort tystnad. ”Bättre. Mycket bättre. Mycket mindre tröttsamt, om det nu intresserar dig. Om du nu envisas. Mycket mera mänskligt.”

Han steg in i badrummet, ställde ifrån sig glaset på tvättmaskinen och drog ur hårtorkssladden ur väggen. Ana såg skarpt på honom och samtidigt osäkert. Sedan betraktade han kvinnokroppen under vattnet. Han såg den för första gången på ett och ett halvt år. Hon hade inget hår mellan benen. Inte ett enda hårstrå. När hon var med honom rakade hon sig inte, klippte inte ens könshåren, även om han flera gånger direkt nämnt den önskan för henne.

”Vad håller du på med, för guds skull? Kan du säga mig vad du gör här inne?”

”Jag ser att åtminstone en present var okej. Det gläder mig. Det gläder mig verkligen.”

Hon lade högerhanden mellan benen, den vänstra över brösten. Så, med den högra på könsorganet och med den vänstra över brösten hade han sett henne för första gången för tjugo år sedan över trädgårdsstaketet runt deras hus. Hennes far satte om sommaren upp en trädgårdsdusch, vattnet värmde han upp i en stor svart tunna i solen. Då hade hon inte haft ett enda hårstrå på kroppen. Som nu. Som om han var tillbaka vid cirkelns början.

”Gå ut, för guds skull! Gå härifrån! Försvinn, är du snäll, bara försvinn!

Han tryckte tillbaka hårtorkens kontakt i eluttaget och satte igång den. Det började surra. Ana störtade förskräckt ur vattnet och i nästa ögonblick stod hon framför honom, fortfarande med högerhanden mellan benen och med den vänstra på de hängande brösten som nu var fastare och stod ut. Han riktade den varma luften mot hennes kropp, översållad av små vattendroppar. Långsamt smekte han henne från topp till tå och tillbaka och funderade över att hans tunga hade förvandlats till luft. Slutgiltigt stod det klart för honom att det inte fanns någon möjlighet att de två någonsin skulle kunna förenas i en enda livsrytm igen. I det ögonblicket blev hårtorken hängande i hans hand, han släppte den, den föll i det tomma karet. Det väste till kort, det hördes en smäll och det blev kolsvart. Som om det som fanns i hans huvud på ett ögonblick omfamnat hela världen. Någonting inom honom gav fullständigt upp.




översatt av flera studenter


Inga kommentarer: