Manka Kremenšek Križman: Hyresgästen

Huset var stort, det hade tre våningar och var fyrkantigt, på pricken likt fem andra på samma gata. När han med pekfingret tryckte på den bruna knappen till ringklockan, hördes en enorm dobberman skällde fientligt mot honom inifrån ringklockan, så att han skulle uträtta vad som var absolut nödvändigt och sedan snabbt gå sin väg, annars… Han kände till den där sortens klockor, högljudda, skarpa, avvisande, och, på den punkten hade han nästan aldrig haft fel, de avspeglade personligheten hos misstänksamma, självgoda husägare. De tålde inte alla ringningar och vänliga knackningar, man kunde inte komma oanmäld till dem, för i sådana hus förlorade de ingen tid i onödan.

Dörren öppnades av en medelålders dam. Utan att säga något stirrade hon honom frågande, med lätt lyfta ögonbryn, rakt i ansiktet. ”Jag ringde i förmiddags. Talade jag möjligen med er? Jag är här med anledning av rummet,” sa han.

Han var strax över trettio. Han hade kortklippt hår, slips, välputsade skor, en regnrock i höger hand och en svart skinnportfölj i vänster. En banktjänsteman. Hon tog ett steg bakåt och öppnade dörren halvvägs för honom. Hon teg fortfarande. ”Jag kan betala för ett halvår i förskott,” skyndade han att tillägga, utan att vänta på att hon först skulle visa honom rummet. Av erfarenhet visste han hur prasslet av dessa ords sopade bort det illa dolda uttrycket av överlägsenhet, den lätta skuggan av övertag och högfärd från husägarnas ansikten. Doften av pengar uppslukade misstron och ingöt en gnutta respekt, men framförallt öppnade den dörrar. Ibland på vid gavel. Självklart var de mestadels bara intresserade av pengarna. ”Har ni fast inkomst?” var deras första fråga. Först senare, när hans personliga saker låg prydligt i skåpet och hans tandborste redan stod på badrumshyllan, frågade de honom ett och annat om hans familj, var han kom ifrån och liknande saker.

Om han hade velat, hade även han kunnat bygga sig ett eget hus. På sin bank skulle han ha kunnat ta ett förmånligt lån och genomlevt några magra år och så skulle huset ha stått på plats. Han skulle ha haft sitt eget. Men nej, det ville han inte, det var inte hans stil. Den som verkligen kände honom, visste att det rörde sig om en man som till själen var en inneboende. Han njöt i rollen av voyeur som gömde sig bakom en dörr på glänt eller till hälften fördragna gardiner, som stod i mörka korridorer, som rotade i soptunnor, den eviga tjuvlyssnaren, den som snokade efter andras saker, sinnesstämningar och känslor…

De första dagarna efter inflyttningen stannade han i sitt rum efter att han kommit hem från arbetet, och låtsades att han levde sitt eget liv. Därefter började han sakta, i hemlighet eller med bortförklaringen att han letar efter ett eller annat, att utöka sitt levnadsutrymme. Som en vakthund med spetsade öron fångade han upp ljud som trängde igenom väggarna till hans rum, jagade han efter suckar och skrik, harklingar, snytningar, rapningar och fjärtar, fnitter och flämtningar, gapskratt, snarkningar och smack. Som en utsvulten jakthund insöp han de dofter som spred sig från kök, sovrum, källare, sängar, skohyllor, hallar, vindar, toaletter och skafferier. Tyst som en mus och spänd av förväntan satt han på sin säng och lyssnade efter uttryck för ömhet och fiendskap som var avsedda för andra, inte för honom. I hela timmar kunde han stå vid fönstret bakom gardinerna och i smyg betrakta händelseförloppet i trädgården, hyresgäster eller främlingar som kom och gick.

Vanligtvis stannade han ett år. Så mycket behövde han för att njuta fullt ut av de främmande liven och liksom få ut allt av dem. När hans tid runnit ut tog han sina saker och begav sig någon annanstans. Nej, nej, hans önskan var absolut inte en egen fyrkantig bostad i tre våningar.

Där han bosatt sig nu var det annorlunda än på andra ställen. Huset var försjunket i tystnad, inspunnet i någon sorts förlamad stillhet där knappt ens luften rörde sig. Otåligt väntade han på ytterliggare någon som bodde där, kanske ägarinnas man eller barn, eller någon släkting, men ingen dök upp. Damen levde ensam. Ingen besökte henne och hon lämnade bara huset när hon gick för att handla i den närbelägna speceriaffären. Han tjuvlyssnade på händelserna bakom väggarna, men det fanns inte mycket att höra. Ibland en spolning i toaletten, ett dämpat ljud från teven, torr små hostningar… Han hade redan börjat fundera över att han inte skulle komma att bli långvarig där, när han en morgon, just när han var på väg till jobbet, hörde en svag kvinnoröst: ”Herr Grebec!” Tystnad följde och sedan ännu en gång, denna gång en aning högre: ”Herr Grebec!” Han skyndade till dörren och öppnade den en aning ut mot hallen. ”Ropade ni på mig?” frågade han osäkert, som om han inte vore helt övertygad om att det verkligen varit hon. ”Kan ni komma ett ögonblick?” Nu var hennes röst tydligare. Han gick mot hennes rum och knackade på. Hon sa inte kom in, bara: ”Kan ni hämta tidningen i brevlådan åt mig, är ni snäll.” Förmodligen hade hon blivit sjuk, tänkte han och gick ut till trädgårdsstaketet där brevlådan var uppsatt intill entrégrinden. Han tog tidningen och återvände in i huset. När han klev in i hennes rum, låg hon på sängen bredvid fönstret. Huvudändan var upphöjd. Hennes händer vilade längs kroppen, hennes kastanjebruna hår som var tätt genomspunnet av gråa trådar låg utspritt över kudden. Hon var blek. ”Behöver ni något mer?” frågade han henne och kastade nyfiket en blick runt rummet, på glasburkarna med mediciner på nattduksbordet, på den stora antika väggklockan, som hade stannat, precis som allt annat i detta hus stod stilla, på de täta vävda gula gardinerna, på fikusen på fönsterbrädan, på porträttet av ett flickhuvud ovanför fåtöljen i hörnet av rummet. Damen skakade på huvudet. Han stod kvar lite till, som om han inte kunde bestämma sig för att gå, inte nu, när det äntligen hände något, när tystnadens kokong öppnats en aning. Sedan lyfte han osäkert högerhanden till en hälsning.

Morgonbesöken blev dagliga och övergick så småningom även till kvällsbesök. Vanligtvis satt han i fåtöljen som var övertäckt med en brun virkad filt och läste högt ur morgontidningen. När han slutat hällde han upp te åt dem i två koppar, åt sig själv en tesked socker, åt henne två, och sedan väntade de på att kvällen skulle infinna sig. Mycket sällan sade de något. Medan han läste betraktade hon honom, hon gjorde det som om hon visste vem han var, som om hon kände honom. Hennes blick flyttade sig sakta från hans ögon till hans panna, sedan till kinderna, händerna, och som en mogen klase vindruvor blev den hängande på hans läpparna så att de kröktes. Han kände sig obehaglig till mods, men samtidigt kände han något slags kittlingar eller en obehaglig sveda. Som om en fästing hade borrat sig in under huden och sakta slickade i sig hans blod och blev större och fetare. Först tänkte han att han inte kommer att stå ut med det, att han kommer att resa sig, ursäkta sig och gå sin väg. För den verklige betraktaren var han, han var den som sög i sig och smuttade på hennes känslor, hennes dofter och läten, hennes humör, smärtor och rädslor. Men nu var rollerna plötsligt ombytta. Det hade han inte räknat med, det överrumplade honom. Vad är hennes intryck av honom, hur ser hon honom? Tanken gjorde honom förvirrad.

Det dröjde veckor innan han övervann motståndet. Han övervann det med list. Med en liten bluff. Det verkade så enkelt, men det var det i själva verket inte. Det krävdes ganska mycket tålamod och övning innan han även på denna punkt hade uppnått perfektion. För att stå ut med tyngden av damens blick började han betrakta sig själv, på samma sätt som om han betraktade en främling. Det var första gången som han verkligen tittade på sig själv i en spegel. Det var intressant, det var nytt… Men ändå fanns det något bittert i detta betraktande, han visste nämligen att han aldrig skulle kunna smita från den här främlingen, om något år fly undan honom till ett annat hus, få ut allt av honom. Vare sig han ville eller inte var han dömd till att förbli inneboende hos sig själv. Bara döden, ja, bara den skulle kunna rädda honom…

De första dagarna efter begravningen väntade han på att någon släkting till damen skulle dyka upp, kanske en bekant, och ta hand om huset. Han stod och spanade i närheten av dörren, redo att öppna den direkt när den tunna väven av tystnad sprättades upp av dörrklockans signal. Ingen kom. Vare sig då eller senare. Huset levde fortfarande sitt isolerade, enskilda liv. Trots detta ägnade han sig varje dag åt tanken att han skulle ge sig av. Han köpte tidningar och läste annonssidorna, men han sköt ständigt upp sitt uppbrott. Som om han i själva verket inte hade det minsta bråttom någonstans, som om han vant sig vid tystnaden som likt en trogen hund satt
orörlig och väntade i hörnet av rummet, i lådorna i damens linneskåp, bland badsaltet i badrummet… Tiden rann sakta och mäktigt förbi likt enorma vattenmassor, utan att det hände något viktigt över huvud taget, ända tills… Ända tills en dag då dobbermannen i ringklockan störtade fram och morrade fientligt i husets inre. Jag måste byta dörrklocka, tänkte han när han gick mot dörren. Han sträckte sig mot dörrhandtaget, handen vilade ett ögonblick på den kalla metallen, och sedan tryckte han ner det. Dörren öppnades. Utanför stod en man i ungefär hans ålder. ”Jag är här med anledning av er annons,” sade han och log vänligt. Utan att säga ett ord öppnade han dörren på vid gavel och visade honom till sitt före detta rum.





översatt av flera studenter


Inga kommentarer: