ur boken På den egna bakgården
Jag har på mig en lång militärrock av skinn och naglarna har jag målat gröna. Detta hände för ungefär tolv år sedan när jag studerade sociologi, hade långa naglar och reste hem till Murska Sobota en gång i månaden. Jag står alltså vid fönstret i korridoren – tåget är överfullt – i en skinnrock och med en cigarett mellan de gröna naglarna. En äldre och en yngre konduktör närmar sig. De kontrollerar biljetterna. Mina gröna naglar åker ner i fickan på skinnrocken och fiskar upp biljetten.
”God dag,” säger konduktörerna entonigt. Sedan stannar de upp. Som förstelnade. De bara står där framför mig och rör sig inte ur fläcken. Och bakom dem kommer det passagerare från restaurangvagnen. Och bakom mig finns passagerare som vill till restaurangvagnen. Konduktörerna står och tittar. Den äldre tittar bort, han tittar i golvet, i taket, förbi mig. Den yngre konduktören tittar på min hand med biljetten, men han tar den inte. Det här hade jag inte väntat mig. Jag ville inte att hela tåget skulle stanna upp.
”Gröna naglar,” säger till sist den yngre konduktören med låg röst och tittar på den äldre som tittar bort.
”Ja,” säger jag, ”gröna naglar.”
”Jag har aldrig sett en tjej förr med gröna naglar,” skrattar den yngre konduktören och vänder sig entusiastiskt till människorna runt omkring. Han vill gärna dela med sig av sin nya erfarenhet.
”Ja,” säger jag, ”gröna naglar.”
Den äldre konduktören tittar nu ut genom fönstret och vägrar med avsikt att lägga märke till dem som skulle vilja in i kupéerna, till restaurangvagnen eller på toaletten. Med avsikt vägrar han att lägga märke varken till sin egen förlägenhet eller den yngre kollegans entusiasm.
”Du förstår, jag tittar på all den där reklamen på teve,” säger den yngre konduktören och vänder sig hela tiden till de andra passagerarna. Mig tittar han inte i ögonen en enda gång. ”Jag brukar titta på alla de där reklaminslagen där kvinnorna har långa röda naglar… och tänka, ja, jag tänker jämt – varför har ingen av dem gröna naglar. Men du har gröna. Detta har jag drömt om.”
”Och hur blir det med biljetten då,” säger jag och tåget sätter sig i rörelse. Den äldre konduktören passerar förbi mig och efter honom kommer passagerarna från restaurangvagnen. Den yngre konduktören nickar för sig själv och följer efter den äldre.
Och jag står vid fönstret, i min militärrock och med biljetten mellan mina gröna naglar.
”God dag,” säger konduktörerna entonigt. Sedan stannar de upp. Som förstelnade. De bara står där framför mig och rör sig inte ur fläcken. Och bakom dem kommer det passagerare från restaurangvagnen. Och bakom mig finns passagerare som vill till restaurangvagnen. Konduktörerna står och tittar. Den äldre tittar bort, han tittar i golvet, i taket, förbi mig. Den yngre konduktören tittar på min hand med biljetten, men han tar den inte. Det här hade jag inte väntat mig. Jag ville inte att hela tåget skulle stanna upp.
”Gröna naglar,” säger till sist den yngre konduktören med låg röst och tittar på den äldre som tittar bort.
”Ja,” säger jag, ”gröna naglar.”
”Jag har aldrig sett en tjej förr med gröna naglar,” skrattar den yngre konduktören och vänder sig entusiastiskt till människorna runt omkring. Han vill gärna dela med sig av sin nya erfarenhet.
”Ja,” säger jag, ”gröna naglar.”
Den äldre konduktören tittar nu ut genom fönstret och vägrar med avsikt att lägga märke till dem som skulle vilja in i kupéerna, till restaurangvagnen eller på toaletten. Med avsikt vägrar han att lägga märke varken till sin egen förlägenhet eller den yngre kollegans entusiasm.
”Du förstår, jag tittar på all den där reklamen på teve,” säger den yngre konduktören och vänder sig hela tiden till de andra passagerarna. Mig tittar han inte i ögonen en enda gång. ”Jag brukar titta på alla de där reklaminslagen där kvinnorna har långa röda naglar… och tänka, ja, jag tänker jämt – varför har ingen av dem gröna naglar. Men du har gröna. Detta har jag drömt om.”
”Och hur blir det med biljetten då,” säger jag och tåget sätter sig i rörelse. Den äldre konduktören passerar förbi mig och efter honom kommer passagerarna från restaurangvagnen. Den yngre konduktören nickar för sig själv och följer efter den äldre.
Och jag står vid fönstret, i min militärrock och med biljetten mellan mina gröna naglar.
Översatt av Morgan Nilsson
i december 2005
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar