Musik: Tomaž Domicelj: Slovenskega naroda sin / En son av det slovenska folket

Na planini je živel,
rad je stare pesmi pel
se življenja veselil,
mnogo vinca je popil.

Han levde i bergen,
sjöng gärna gamla sånger
gladde sig åt livet,
och drack mycket vin.

Ko je prvič šel v svet
si pripel rdeč je cvet,
ki ga z žuljavo roko
mati dala je v slovo.

När han första gången gick ut i världen
satte han fast en röd blomma,
som hans mor med valkig hand
gav honom till avsked.

Oče zgubljal ni besed,
bil je vajen tujce klet,
fantu dal je v spomin
zeleneči rožmarin in dejal:
"Koder hodil boš z njim
vedi da si le slovenskega naroda sin!"

Hans far sparade sina ord,
han var van vid att förbanna utlänningar,
som minne gav han sin pojke
groende rosmarin och sa:
”Vart du än går med den
ska du veta att du är en son av enbart det slovenska folket!"

Sam utiral si je pot,
videl mnogo je zarot,
težko se premagoval,
ker ubijati ni znal.

Ensam banade han sin väg,
såg många komplotter,
hade svårt att behärska sina känslor,
eftersom han inte kunde döda.

Večkrat jokal je naglas,
čakal je vrnitve čas,
nič več ni le zmagoval
in zato si je lagal
iz dneva v dan:
"Ni mi mar bolečin,
z njimi živim kot slovenskega naroda sin!
Ni mi mar bolečin,
z njimi živim kot slovenskega naroda sin!
Kot slovenskega naroda sin."

Ofta grät han högt,
väntade på tiden för hemfärden,
inget mer kunde han någonsin vinna
och ljög därför för sig själv
dag ut och dag in:
”Jag bekymrar mig inte om smärtorna,
jag lever med dem som en son av det slovenska folket!
Jag bekymrar mig inte om smärtorna,
jag lever med dem som en son av det slovenska folket!
Son en son av det slovenska folket.”

översatt av flera studenter